När jag stickar något som, på något sätt, hör hemma i den nordiska traditionen känner jag mig ofta extra nöjd och tillfreds. Det är så lätt att fångas av moderna garner i fina färger eller smarta, nya mönster som jag ser på Ravelry. Och ofta är det roligt att jobba med, men det ger mig inte samma känsla av tillfredsställelse som att sticka med ett rejält ullgarn. Jag vill försöka utveckla min känsla för vår tradition och få ett eget, personligt förhållande och uttryck. Lätt att säga, svårare att göra. Men jag ska försöka komma ihåg att inte sväva ut för mycket på områden där jag inte känner mig hemma.
Här är mina benvärmare färdiga. Mycket nöjd. En färgkombination som jag aldrig skulle valt av egen kraft, men som jag tycker fungerar jättebra. Randningen är fin och det enkla knepet att sticka varannan maska i olika färg ger stor effekt utan att det försvårar själva stickningen.
Jag har gjort några ändringar jämfört med mönstret.
Modellen stickas uppifrån och ner. Enligt mönstret ska minskningarna fördelas jämnt över varven, men jag har valt att lägga dem två och två mitt bak. Det gör att benvärmaren formas efter vaden. Färgbytena har jag lagt på insidan av benet för att de ska synas så lite som möjligt.
Här har jag använt lite olika garner. Visjögarn, Rauma finull, tvåtrådigt vävgarn från Borgs.
Strumpstickor 2,5 mm.
Idag njuter jag av en underbar höstdag med hög luft och kristallklar luft.
Bland det bästa med hösten är all frukt. Träden dignar av plommon, päron och äpplen. Jag har fullt upp att ta hand om allt, och till slut är jag på väg att ge upp. Jag ser att många andra har det likadant. I många trädgårdar ligger det fullt av frukt på marken och ruttnar. Jag tycker att det är så synd. Försök att skänka bort frukten i stället. Ta med till jobbet eller till dagis. Ge till äldreboende och bekanta. Köp en fin korg och ta de vackraste äpplena i den nästa gång du behöver en gåbortspresent.
