måndag 16 december 2019

När det lider mot jul 2019

Ute blåser det stormbyar och regnar. Julstämningen får vi skapa inomhus. Med juliga dofter, julmusik och tända ljus. Jag är tacksam att få vara inne en sådan här kväll!

Hos Garnhumlan handlar det numera inte bara om stickning, utan minst lika mycket om att bereda ull, färga och spinna. Det ger en alldeles speciell känsla att sticka, när man varit med hela vägen och tillverkat garnet. Det ger även särskilda utmaningar att sticka med handspunnet. Grovleken kanske inte blev helt korrekt, trots att man försökte. Garnet varierar lite, både i grovlek och snodd, alltefter spinnarens dagsform. Detta gör garnet extra levande och intressant. 
Jag tycker att det är viktigt att använda det garn man tillverkar, och inte bara spinna för garnlagret. Man utvecklas mycket i sitt hantverk av det. Jag planerar att skriva mer om detta här nästa år.

Här är mitt senaste projekt. Ett par sockor i tvåtrådigt, handspunnet garn. Inspirationen kommer från Hermione's everyday socks, ett gratismönster som finns på svenska och flera andra språk. Ullen kommer från en flock får i Mellanskåne. Denna ull är från ett korsningsfår, gotland, finull och någon köttras. Man får vackra, varma och hållbara sockor!


Jag har lagt ut några av våra handfärgade garnet i butiken. Detta är en liten omgång med växtfärgade, tunna ullgarner som man kan sticka vackra spetssjalar av.


Garnhumlan vill önska alla besökare en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År.
Vi är tillbaka med förnyade krafter efter helgerna!



tisdag 26 november 2019

Vad kan vara vackrare än lite garn?

Av en god vän fick jag för någon vecka sedan lite spännande fiber (stort tack, kära D!). Och vad kan glädja mej mera än att få spinna, för mej, okända raser. I ett äldre inlägg på bloggen har jag berättat om mitt projekt, att spinna garn av olika fårraser, och sticka en filt. Det projektet har vilat lite, men nu blev jag inspirerad igen! 
I handen har jag garn från fem olika, äldre europeiska raser. De är inte färgade, utan har sina ursprungliga färger. Färgen på djuren kan inom vissa raser variera, medan den hos en del andra är konstant. Den moderna textilindustrin efterfrågar mest vit ull, därför har man inom nyare raser ofta försökt avla på de vita djuren.

De äldre raserna har dessutom ofta märghår insprängda i ullen. De kan göra att garnet blir mindre mjukt, men de ger en vacker karaktär och de bidrar till en ökad slitstyrka hos det färdiga plagget.


Jag brukar alltid försöka fördjupa mej i de olika rasernas historia när jag träffar på dem. Många gamla raser är på gränsen till att försvinna, men entusiaster håller dem vid liv, och en del till och med ökar i antal. Ofta är dessa raser mycket härdiga och duktiga naturvårdare tack vare sin förmåga att beta sly och grovt gräs. Det gör även att de är billiga att föda, då deras behov av kraftfoder är litet.

Jag nämner de olika raserna uppifrån och ner, men är du mera intresserad är Wikipedia och olika rasföreningar ett bra tips.


Coburger Fuchs. Lammen föds 'rävröda', därav namnet. Senare bleknar ullen, de vuxna fåren har en mer eller mindre uttalad rödbrun ton i ullen.
Skudde. En gammal ras med ursprung i Baltikum och med ett kul namn. Rasen dog nästan ut under andra världskriget. Efter krigets slut fanns färre än 100 kända individer. De räddades av privatpersoner och djurparker och nu finns några tusental djur.
Manx Loaghtan. Kommer från Isle of Man i Storbritannien. En ras som uppskattas för både ull och kött. Är speciell med upp till tre par horn.
Ouessant. Kommer från den franska ön med samma namn. Sägs vara världens minsta fårras, med en mankhöjd på 45–50 cm. Hålls främst för sin ull, som är riktigt mjuk.
Strävulligt preussiskt lantrasfår. Finns främst på den tyska ön Rügen. Liknar våra gotlandsfår, med sin grå ull och sina svarta ben och svarta huvuden. Ullen är dock inte lika glansig som den hos gotlandsfår.



Vi arbetar på att bygga upp Garnhumlans hemsida. Sakta går det framåt. Där kommer man att kunna köpa handfärgade garner, handspunna garner, ull, och annat som vi tillverkar i vår verkstad. Just nu finns dessa garner i shopen. Välkommen!

onsdag 18 september 2019

Spinnande vänner


Under söndagen var aktiviteten hög i Garnhumlans ateljé. 
Vi hade vår första spinnträff, med deltagare på olika nivåer av spinnkunnande.


Här kämpar Marianne med sitt första egenspunna garn. Det är många olika saker att tänka på. Men envishet lönar sej.


Jag funderar på att köpa en ny spinnrock och får möjlighet att provspinna på Anne-Lines Majacraft spinnrock.


Jag passade på att köpa ljuvligt mjuk alpackaull från Bokedala alpackafarm.


Efter en intensiv dag är det mysigt att tillbringa lite tid med en annan som är bra på att spinna. Silvis päls är lika mjuk som alpackaull...

lördag 10 augusti 2019

Lite färgteoriförsök


Hej!
Aktiviteten är hög i humleboet, även om det inte syns så mycket av det här på bloggen.

Jag vill gärna berätta om ett projekt som jag arbetat med den senaste tiden. För en tid sedan hade Chantimanou en podcast om färgteori, och ganska nyligen kom det en liknande från Nicole Frost. Det fick mej att dyka in i detta.

Färger är fascinerande ur många olika aspekter, och jag vill gärna lära mej mera. Det här är ett sätt att lära mera om att blanda färger.

Det behövs ju bara tre grundfärger för att sedan blanda alla övriga färger. Här har jag utgått från de tre grundfärgerna; gult, blått och rött.





Här är mitt utgångsmaterial, 240 g kardad blandrasull, som delades i tre lika delar. Delarna färgades i var sin färg, så att jag fick en gul, en blå och en röd del.


De olika färgerna kardades ihop enligt bestämda proportioner och sedan spann jag dem till tvåradiga nystan.



Här är alla 21 nyanser som jag skapade. 10 gram i varje nystan.


Slutligen stickade jag rutor i rätstickning med nystanen för att skapa en färgtriangel.

Jag är mycket nöjd med mitt arbete, och jag lärde mej mycket under arbetets gång. Detta var bara en översiktlig beskrivning. Vill du ha mer information kan du skriva i kommentarsfältet eller skicka e-post.

tisdag 29 januari 2019

Mera får! Badger Face Welsh Mountain Sheep

Det är roligt att flera personer uppskattat vad jag skrev om min ull-låda och Balwenfåret. Även om man inte spinner är det ju intressant att veta lite om olika ullsorter.


Jag grävde i min ull-låda och fick fram den här ullen. Rasen heter Badger Face Welsh Mountain Sheep, vilket på svenska skulle bli 'grävlingsansiktefår från Wales' berg'. Varför fåret fått detta något krångliga namn förstår man när man ser ett porträtt. Rasen tillhör en grupp av får med urgamla rötter, som utvecklats i Wales dalgångar. 
Den används för att korsa in i andra raser. Rasen har en god härdighet och uppges ge ett gott kött. 
Det verkar inte som ullens kvalité är något som man prioriterar. The Fleece and Fiber book, som jag ofta konsulterar i ullfrågor, verkar inte heller anse ullen som värdefull. Något prov var på gränsen för att kunna användas till tröjor. Men annars verkar det som mattor och liknande är det ullen kan användas till.


En bild från en fårutställning. Här kan man se de två olika färgvarianterna som rasen innehåller. Vill du se fler får kan du titta på rasföreningens hemsida, här.


Så har det alltså blivit ytterligare en ruta, den med den ännu inte fästa tråden, i min rasfilt. 
Det var en riktig utmaning att spinna denna ull. Jag tror att jag fick ull från en del av fällen som man vanligen inte använder. Ullprovet visar en smålockig typ av ull, som oftast finns kring ansikte och ben. Den var svår att karda och därmed svår att spinna. Jag fick i alla fall tillräckligt med garn för en ruta i filten


Här är ett exempel på vad man kan göra med sitt handspunna garn. Jag har stickat varma ullvantar till barnbarnet, 4,5 år. Beskrivningen finns i Votteboka av Jorid Linvik.
Garnet är tvåtrådigt. Ullen till det röda garnet köpte jag här, och den vita ullen har jag fått av en granne.



lördag 19 januari 2019

Hönsavantar och hopp om vår

Efter nästan tre år – mina Hönsavantar är färdiga! 

Varför tar det så lång tid att sticka ett par vantar?
Det beror på dålig planering.


Jag grävde bland restgarnerna och hittade ett garn som verkade passa i grovlek. Började sticka. Upptäckte snart att garnet var alltför tunt för stickorna, men valde att bortse från detta. När det inte stämmer är det inte så kul att sticka som när allt fungerar perfekt. 

Jag gillar mönstret och ville gärna ha ett par vantar så jag fortsatte att sticka. Resultatet blev ett par för stora, sladdriga vantar. Och det är nu det blir riktigt fel. För nu ska det broderas. Näbbar och kammar, med rött garn. Jag är ingen mästare på maskstygn, även om jag blivit bättre med träning. Det är svårare att brodera på ojämna, sladdriga maskor! Så då fick vantarna ligga i skämskorgen.

Häromdagen frös jag om händerna och kom att tänka på vantarna, och bestämde att göra dem färdiga. Oavsett hur de ser ut värmer de i alla fall. Broderade och tvättade. Efter badet slappnade garnet av och vantarna blev ännu större och sladdrigare. Jag kunde faktiskt inte använda dem.

Nu fanns det inget att förlora, in med de våta vantarna i torktumlaren, tillsammans med en frottéhandduk. Gläntade på luckan var femte minut. Efter sådär 20 minuter hade vantarna filtat ihop sej till perfekt storlek.

Det bästa med det här projektet är faktiskt att det har tagit så lång tid!!! Jag tycker ofta att min stickning inte utvecklas. Jag går lite på tomgång, även om jag medvetet försöker utmana mej själv. De här vantarna och mitt förhållningssätt till dem får mej att se att jag fortfarande lär mej saker. Numera hade jag rivit upp om jag inte var nöjd, och hittat garn och stickor som passade bättre.
Jag vågade kasta in vantarna i torktumlaren, för vad är det värsta som kan hända?



Från ett misslyckat projekt till ett jag är nöjd med.😊


Dessa hittade jag i rabatten för några dagar sedan. Det kommer varmare och ljusare dagar!

onsdag 2 januari 2019

En låda full med ull

God fortsättning på 2019, det hoppas jag på för alla. 
Jag hoppas på att det goda och omtänksamma får vara det som präglar detta nya år!
Och så hoppas jag på mycket hantverk, mycket ull och mycket stickning, vävning och allt annat trevligt.

2018 avlutades i ullens tecken. Det kom ett paket från dottern och hennes pojkvän. De bor i England och firade sin jul där, men skickade en klapp med paket. En låda full med ull! Olika spännande engelska raser, sådana som inte finns att köpa i handeln. Så var helgen räddad för min del. 


Vi har ett drygt tiotal inhemska fårraser i Sverige, men i England har i stort sett varje dalgång sin egen speciella ras. Därför finns det ett stort antal fårraser och därmed ullsorter att utforska.

Jag började med den största påsen. På den står det Balwen. En härlig, mörk chokladbrun färg är det som först fångar uppmärksamheten. Lite solblekta toppar bidrar till att ge ullen liv.






Jag läser i Boken om Balwen.
Rasen kommer från en dalgång i Wales. Den används mest som köttras. Den är medelstor och härdig. Trots detta var rasen nära att dö ut under den hårda vintern 1947. Endast en bagge och några tackor överlevde, och det är från dessa djur dagens balwen-får stammar. 1987 bildades The Balwen Sheep Society. Rasen ökar sakta i antal men anses ännu som sällsynt och sårbar.


Enligt samma källor anses ullen mindre värdefull. Den är ofta grov och full av dödhår. Den påsen jag fick är dock annorlunda. Fibrerna är mjuka och längden runt 10 cm. Det fanns en del grova hår, men de försvann när jag kammade ullen. Den var lätt att spinna. Det mest fantastiska är den djupt bruna färgen.


Nu har jag ännu en ruta i 'ras-filten', där jag stickar in en ruta från varje ras jag provspinner.