Tre par sockor

 I dag blev det inget stickkafé, mannen testade positivt, och då vill jag inte utsätta någon för risken att jag skulle smitta. Så det blir lite sockprat på bloggen i stället.

Först är två par strumpor, stickade i två av mina favoritgarner. Det övre paret är stickade i Mondime från Retrosaria. Detta är det garn jag gillar bäst när det gäller strumpgarner av 100% ull. Jag har stickat flera par till mej själv, och jag tycker att de håller lika bra som flera av garnerna med polyamid. De är jättesköna att ha på sej dessutom. 

Undre paret är av ett garn med polyamid: Signature 4 play från West Yorkshire spinners. Garnet innehåller 35% bluefaced Leicester ull och 25% polyamid. Detta garn använder jag gärna till strumpor som ska ges bort. Jag gillar hur de känns och det finns många färger. Speciellt roligt att man hämtat inspiration från fågelvärlden. Den här färgen heter 'Blue Tit', alltså blåmes. På etiketten rekommenderas stickor 3,25 mm. Det tycker jag är alldeles för grovt till strumpor, så jag har använt 2,5 mm.

Här är ett par sockor i et garn som överraskade mej positivt. Socki från Adlibris. Med tanke på det låga priset hade jag förväntat mej ett sämre garn. Nu har jag förvisso inte provat hur slitstarkt det är, men det känns trevligt att sticka med. Om man inte står ut med sockor som inte är likadana är det inget bra val, eftersom hela nystat är en rapport. Sockorna är stickade på 3,0 mm stickor, 48 maskor.

Alla sockorna är stickade efter samma 'recept'. Nerifrån och upp, med Fish-Lips-Kiss-Heel. Denna häl gör att man undviker hål när man stickar hälen. Och hälen stickas i ett, utan att man behöver skarva garnet. För min fot passar denna häl bra, men har man hög vrist kan det bli trångt över densamma. Då passar modellen med hällapp och kil bättre.

Kurs i spånad 1 februari

Första spinnträffen för året ägnade vi åt att repetera hur man gör 'Andean plying'. Lite pilligt att få till först, men väldigt användbart och enkelt när man kan. Klicka här så kommer en film om hur det går till.

Sedan hjälptes vi åt att göra lite fininställning på en Ashford kardmaskin. Någon tvinnade, andra kardade och snart var det dags för paus.

Efter kaffet var det dags för dagens teori. Vi pratade om islandsfår.

Islandsfåret hör till gruppen kortsvansfår, precis som våra nordiska lantrasfår. De första fåren kom till Island med vikingarna på 900-talet. Därefter bestämdes att inga nya får fick komma till ön. Detta har gjort att de isländska fåren har utvecklats utan inblandning av andra raser sedan dess.

Islandsfåren har en speciell gen som gör att de får många lamm. Upp till sex lamm per tacka förekommer.

Tidigare hölls fåren på Island i stor utsträckning för mjölken, men numera är det köttet och ullen som är det viktigaste.

De isländska fårens fällar är dubbla. Täckhåren sitter ytterst och skyddar fåret från regn och kyla. De kallas på isländska tog. Bottenullen är mjuk och tät och kallas thel. Ullen fälls naturligt, men numera klipps den oftast.

Bottenull och täckull kan spinnas var för sej eller tillsammans. I Lett Lopi är båda ullkvaliteterna spunna tillsammans.

Ullen kommer i många olika färger. Vit, brun, grå, svart och olika blandningar. Huvudet och benen saknar ull. Både baggar och tackor har horn.

Stapellängd 4,5 - 45 cm. Fiberdiameter 19 - 31 micron.

Många är väl bekanta med garn från islandsfår genom till exempel Lett Lopi. Nu ska vi prova att spinna eget islandsgarn. Deltagarna fick 20 gram kardad islandsull med hem att spinna till nästa gång, som är tisdag 15 februari.

Deep in the forest hat

 Jag stickade för ett antal år sedan 'Deep in the forest mitts'. För några veckor sedan fick jag frågan om jag kunde göra en 'Deep in the forest hat'. Och det kunde jag.

Jag valde att sticka i Visjögarn från Östergötlands spinneri. Totalt gick det åt 60 gram. Stickor 3 mm. Jag lade upp 140 maskor till storlek 58. Jag stickade färre varv till mössa än till vantar, så jag fick modifiera beskrivningen. Kul projekt. Nöjd.

Lettiska vantar, nytt i bokhyllan

På stickkafét är vi flera som stickar lettiska vantar just nu. Vi har beställt fina kit från Hobby Wool. Det har varit utmanande för alla, även de som är vana vantstickare. Stickfastheten är tätare än vi är vana vid, stickorna finare och ibland är det tre färger på samma varv att hålla ordning på. Rekommenderade stickor är 1,5 mm, men flera av oss har ökat till 2 mm, för att få rätt täthet.

Till höger: första försök stickor 1,5 mm. Till vänster: stickor 2,0 mm.

Därför blev jag glad att hitta den här boken, Knit like a Latvian, av Leva Ozolina. Författaren är densamma som personen bakom Hobby Wool. I boken ger hon tydligare och fler instruktioner till hur man lyckas med sina vantar. Boken innehåller dessutom flera beskrivningar på såväl vantar som pulsvärmare. Boken finns i Garnhumlans bokhylla.

Det är roligt att sticka på samma eller liknande projekt. Då kan vi diskutera och jämföra. Nästa stickkafé är 8 februari klockan 13.

Från Land, nr 20,2020

Det här vet vi ju redan, men ändå värt att minnas!

Hantverka mera!

Jag har färgat ull med blå bresilja. 

En färg som finns mycket bland de växter som blommar just nu. På bilden brunört, men här blommar blåregnet just nu med precis samma färg.

Ullen är suffolk/finull och finns i butiken.

När man tröttnat på disktrasor och grytlappar...

...och det knappt märks att man tagit något från lådan med bomullsgarner. Då får man hitta på något annat.

Jag fick lust at virka vimplar. Tänkte att det kan pigga upp lite. Man kan ha dem i sitt växthus, på uteplatsen eller kanske i köket. 

Gjorde lite research och fick veta att det kallas bunting på engelska (vilket kan vara bra att veta om man vill söka mönster på Ravelry). Kanske kommer det från det tyska ordet bunt som betyder brokig. Det har använts i sjöfarten för att skicka budskap och i andra sammanhang som dekorationer.

Jag använde mina sista rester av Drops Muskat och virknål 3,5 mm. Jag är väldigt glad att jag har slut på Muskat, för det är ett garn jag inte gillar alls. Det delar sej hela tiden när man arbetar med det. 

Mönstret, som jag till slut föll för är detta: Doily Bunting. Det är ett gratismönster på engelska. Jag är inte så bra på att virka, men jag lyckades klura ut hur det skulle vara. Dock lyckades jag inte att få antalet maskor att stämma, men om det beror på min brist på virkningsvana eller på brister i beskrivningen vet jag inte.

Nu återstår bara att leta rätt på resterna av det ljusblå nystanet, som oförklarligt (!) har gömt sej någonstans, och göra de sista tofsarna. Återkommer med färdiga resultatet.

Enklaste disktrasan, enkel beskrivning.

Jag har en stor låda med bomullsgarn. Garn som blivit över och som aldrig kommer till användning, men som är för gott för att kasseras. Därför blev jag glad när min dotter bad om lite nya disktrasor.

Det är enklast möjliga stickning. Sådan stickning man behöver ibland. Bara något att ha i händerna. Perfekt för nybörjarstickare.

Jag använde stickor 4 mm. Använd grövre stickor än du skulle ha normalt till garnet. Du vill inte att trasan ska bli kompakt.

Lägg upp 3 maskor. I början av varje varv ökas en maska genom att sticka i både bakre och främre maskbågen. Sticka tills önskad storlek, här har jag stickat tills varvet hade 60 maskor. Sticka 3 varv utan att öka. Därefter minskas en maska i början av varje varv genom att sticka ihop de två första maskorna. Fortsätt att minska tills 3 maskor återstår. Maska av. Fäst trådarna.

En ny trasa suger inte upp så bra. Jag brukar tvätta i tvättmaskinen tillsammans med annan tvätt några gånger, så fungerar den bättre. 

Hoppas någon kan finna inspiration av detta lilla inlägg!

Lycka till!

Mera ull, och lite stickning

Hej!

Fick plötsligt lust att skriva på bloggen. Det var ett tag sedan. Ibland blir det så att tiden och krafterna inte räcker för allt man vill göra.

För arbetar med händerna gör jag ju jämt. Senaste projektet är att undersöka ull från fårrasen suffolk.

Suffolk är en engelsk ras, men den finns i många länder världen runt och i Sverige finns strax över tusen tackor. Rasen används främst för köttproduktion och i den mån man tar tillvara ullen går den till textilindustrin. Detta gör att det inte finns så mycket ull tillgänglig för handspinnare och hantverkare.

Garnhumlans suffolkull kommer från Örtagårdens lamm. Jag har tvättat och kardat och spunnit och växtfärgat. Och jag är väldigt nöjd med resultatet. Om man vill använda garnet för tröjor och mössor bör man spinna luftigt och tvinna ganska löst. Ska man sticka strumpor eller vantar kan man spinna och tvinna mera.

Jag förstår om man som fårägare och uppfödare av lamm för köttproduktion inte lägger stor vikt vid hur ullen blir. Men det är synd, för det är en bra ull. Den är medelgrov och har en fiberlängd på 7 - 9 cm. 

 Jag provade att växtfärga med röd lök. Jag gillar färgen som blev, men jag tycker inte att ullen tog till sej färgen jättebra.

Jag har stickar på ett par sockor av garnet. Stickor 2,75 mm och 48 maskor till storlek 38 -39.

Vill du prova att spinna suffolkull själv finns det i webbutiken. Välkommen!

Vi har roligt på våra möten!

Det bästa jag vet är att hålla på med ull. Jag mår så bra av att spinna och väva och sticka. Det är fint att känna olika strukturer hos ullen, att bestämma vilken växt som ska få ge färg åt den och hur den ska spinnas. Man blir glad av olika färger och mönster när man väver eller stickar.

Men lika roligt är det att få dela intresset med andra.Nu när Garnhumlans handspinneri är invigt och i gång sedan ett tag är det kul att kunna bjuda in till stickkafé och spinnträffar.

Vi dricker kaffe och pratar. Garn, stickning eller livet i allmänhet. Det är glädje att få nya idéer, att inspireras, lära sej själv och att se andra utvecklas.

Här är några bilder från senaste träffen, som får illustrera vad jag menar.

Vi ses en gång i månaden, fjärde måndagen, mellan 13 och 15. Nästa gång är 23 mars. Det finns plats för fler stickare runt bordet. Vi finns utanför Rydsgård, längst ner i Skåne. Hör gärna av dej om du vill ha mera information. 

Välkommen!

Lapp på lapp, men ingen söm

Sticka dominorutor

Jag har den senaste tiden fått flera frågor om hur man stickar dominorutor. Här kommer en beskrivning på hur jag gör. Det finns olika sätt. 

Det är perfekt att göra av med rester genom att sticka sådana här små rutor. Man stickar i hop dem och man behöver inte sy. Hela rutan är stickad i rätstickning.

Material
Restgarner, någorlunda lika i grovlek
Stickor i passande grovlek. Gör man små rutor är det behändigt med strumpstickor

Beskrivning till rutan finns att ladda ner gratis som PDF  här i Butiken.

Mer att läsa om dominostickning i den här boken.

Guteull

Hej ull- och stickvänner!

Ett nytt år har gjort entré. Jag hoppas det blir ett bra år, med mycket hantverk och många vänner!

Året har börjat med spinnkurs hos Garnhumlan. Vi spinner på slända, och jag hoppas att återkomma till detta i senare inlägg. Nu vill jag berätta om ullen jag fick av en av deltagarna på kursen.

Fina Kersti har egna gutefår och jag fick en stor tuss att spinna och använda i min provlappsfilt. Ullen doftar friskt och härligt. Den är vad jag skulle kalla en sund och ärlig ull.

Så här blev den efter tvätt och kardning.

Spunnen och tvåtrådigt tvinnad. Den här färgen är den av bilderna som stämmer bäst med verkligheten. Här kan man även tydligt se att ullen har två typer av fiber, underull och märghår. Underullen är härligt mjuk. Men märgfibrerna som sitter inblandade i den gör att garnet blir alltför stickigt att ha närmast huden. 

Här är det färdiga garnet efter tvätt. Jag tycker det är sååå vackert. Skulle gärna göra ett par grova sockor av det. Eller varför inte väva en bildväv.

Och filten med provlappar av olika fårraser har fått sin 25:e ruta. Tack Kersti och dina gutefår!

När det lider mot jul 2019

Ute blåser det stormbyar och regnar. Julstämningen får vi skapa inomhus. Med juliga dofter, julmusik och tända ljus. Jag är tacksam att få vara inne en sådan här kväll!

Hos Garnhumlan handlar det numera inte bara om stickning, utan minst lika mycket om att bereda ull, färga och spinna. Det ger en alldeles speciell känsla att sticka, när man varit med hela vägen och tillverkat garnet. Det ger även särskilda utmaningar att sticka med handspunnet. Grovleken kanske inte blev helt korrekt, trots att man försökte. Garnet varierar lite, både i grovlek och snodd, alltefter spinnarens dagsform. Detta gör garnet extra levande och intressant. 

Jag tycker att det är viktigt att använda det garn man tillverkar, och inte bara spinna för garnlagret. Man utvecklas mycket i sitt hantverk av det. Jag planerar att skriva mer om detta här nästa år.

Här är mitt senaste projekt. Ett par sockor i tvåtrådigt, handspunnet garn. Inspirationen kommer från Hermione's everyday socks, ett gratismönster som finns på svenska och flera andra språk. Ullen kommer från en flock får i Mellanskåne. Denna ull är från ett korsningsfår, gotland, finull och någon köttras. Man får vackra, varma och hållbara sockor!

Jag har lagt ut några av våra handfärgade garnet i butiken. Detta är en liten omgång med växtfärgade, tunna ullgarner som man kan sticka vackra spetssjalar av.

Garnhumlan vill önska alla besökare en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År.

Vi är tillbaka med förnyade krafter efter helgerna!

Vad kan vara vackrare än lite garn?

Av en god vän fick jag för någon vecka sedan lite spännande fiber (stort tack, kära D!). Och vad kan glädja mej mera än att få spinna, för mej, okända raser. I ett äldre inlägg på bloggen har jag berättat om mitt projekt, att spinna garn av olika fårraser, och sticka en filt. Det projektet har vilat lite, men nu blev jag inspirerad igen! 

I handen har jag garn från fem olika, äldre europeiska raser. De är inte färgade, utan har sina ursprungliga färger. Färgen på djuren kan inom vissa raser variera, medan den hos en del andra är konstant. Den moderna textilindustrin efterfrågar mest vit ull, därför har man inom nyare raser ofta försökt avla på de vita djuren.

De äldre raserna har dessutom ofta märghår insprängda i ullen. De kan göra att garnet blir mindre mjukt, men de ger en vacker karaktär och de bidrar till en ökad slitstyrka hos det färdiga plagget.

Jag brukar alltid försöka fördjupa mej i de olika rasernas historia när jag träffar på dem. Många gamla raser är på gränsen till att försvinna, men entusiaster håller dem vid liv, och en del till och med ökar i antal. Ofta är dessa raser mycket härdiga och duktiga naturvårdare tack vare sin förmåga att beta sly och grovt gräs. Det gör även att de är billiga att föda, då deras behov av kraftfoder är litet.

Jag nämner de olika raserna uppifrån och ner, men är du mera intresserad är Wikipedia och olika rasföreningar ett bra tips.

Coburger Fuchs. Lammen föds 'rävröda', därav namnet. Senare bleknar ullen, de vuxna fåren har en mer eller mindre uttalad rödbrun ton i ullen.

Skudde. En gammal ras med ursprung i Baltikum och med ett kul namn. Rasen dog nästan ut under andra världskriget. Efter krigets slut fanns färre än 100 kända individer. De räddades av privatpersoner och djurparker och nu finns några tusental djur.

Manx Loaghtan. Kommer från Isle of Man i Storbritannien. En ras som uppskattas för både ull och kött. Är speciell med upp till tre par horn.

Ouessant. Kommer från den franska ön med samma namn. Sägs vara världens minsta fårras, med en mankhöjd på 45–50 cm. Hålls främst för sin ull, som är riktigt mjuk.

Strävulligt preussiskt lantrasfår. Finns främst på den tyska ön Rügen. Liknar våra gotlandsfår, med sin grå ull och sina svarta ben och svarta huvuden. Ullen är dock inte lika glansig som den hos gotlandsfår.

Vi arbetar på att bygga upp Garnhumlans hemsida. Sakta går det framåt. Där kommer man att kunna köpa handfärgade garner, handspunna garner, ull, och annat som vi tillverkar i vår verkstad. Just nu finns dessa garner i shopen. Välkommen!

Spinnande vänner

Under söndagen var aktiviteten hög i Garnhumlans ateljé. 

Vi hade vår första spinnträff, med deltagare på olika nivåer av spinnkunnande.

Här kämpar Marianne med sitt första egenspunna garn. Det är många olika saker att tänka på. Men envishet lönar sej.

Jag funderar på att köpa en ny spinnrock och får möjlighet att provspinna på Anne-Lines Majacraft spinnrock.

Jag passade på att köpa ljuvligt mjuk alpackaull från Bokedala alpackafarm.

Efter en intensiv dag är det mysigt att tillbringa lite tid med en annan som är bra på att spinna. Silvis päls är lika mjuk som alpackaull...

Lite färgteoriförsök

Hej!
Aktiviteten är hög i humleboet, även om det inte syns så mycket av det här på bloggen.

Jag vill gärna berätta om ett projekt som jag arbetat med den senaste tiden. För en tid sedan hade Chantimanou en podcast om färgteori, och ganska nyligen kom det en liknande från Nicole Frost. Det fick mej att dyka in i detta.

Färger är fascinerande ur många olika aspekter, och jag vill gärna lära mej mera. Det här är ett sätt att lära mera om att blanda färger.

Det behövs ju bara tre grundfärger för att sedan blanda alla övriga färger. Här har jag utgått från de tre grundfärgerna; gult, blått och rött.

Här är mitt utgångsmaterial, 240 g kardad blandrasull, som delades i tre lika delar. Delarna färgades i var sin färg, så att jag fick en gul, en blå och en röd del.

De olika färgerna kardades ihop enligt bestämda proportioner och sedan spann jag dem till tvåradiga nystan.

Här är alla 21 nyanser som jag skapade. 10 gram i varje nystan.

Slutligen stickade jag rutor i rätstickning med nystanen för att skapa en färgtriangel.

Jag är mycket nöjd med mitt arbete, och jag lärde mej mycket under arbetets gång. Detta var bara en översiktlig beskrivning. Vill du ha mer information kan du skriva i kommentarsfältet eller skicka e-post.

Mera får! Badger Face Welsh Mountain Sheep

Det är roligt att flera personer uppskattat vad jag skrev om min ull-låda och Balwenfåret. Även om man inte spinner är det ju intressant att veta lite om olika ullsorter.

Jag grävde i min ull-låda och fick fram den här ullen. Rasen heter Badger Face Welsh Mountain Sheep, vilket på svenska skulle bli 'grävlingsansiktefår från Wales' berg'. Varför fåret fått detta något krångliga namn förstår man när man ser ett porträtt. Rasen tillhör en grupp av får med urgamla rötter, som utvecklats i Wales dalgångar. 

Den används för att korsa in i andra raser. Rasen har en god härdighet och uppges ge ett gott kött. 

Det verkar inte som ullens kvalité är något som man prioriterar. The Fleece and Fiber book, som jag ofta konsulterar i ullfrågor, verkar inte heller anse ullen som värdefull. Något prov var på gränsen för att kunna användas till tröjor. Men annars verkar det som mattor och liknande är det ullen kan användas till.

En bild från en fårutställning. Här kan man se de två olika färgvarianterna som rasen innehåller. Vill du se fler får kan du titta på rasföreningens hemsida, här.

Så har det alltså blivit ytterligare en ruta, den med den ännu inte fästa tråden, i min rasfilt. 

Det var en riktig utmaning att spinna denna ull. Jag tror att jag fick ull från en del av fällen som man vanligen inte använder. Ullprovet visar en smålockig typ av ull, som oftast finns kring ansikte och ben. Den var svår att karda och därmed svår att spinna. Jag fick i alla fall tillräckligt med garn för en ruta i filten

Här är ett exempel på vad man kan göra med sitt handspunna garn. Jag har stickat varma ullvantar till barnbarnet, 4,5 år. Beskrivningen finns i Votteboka av Jorid Linvik.

Garnet är tvåtrådigt. Ullen till det röda garnet köpte jag här, och den vita ullen har jag fått av en granne.

Hönsavantar och hopp om vår

Efter nästan tre år – mina Hönsavantar är färdiga! 

Varför tar det så lång tid att sticka ett par vantar?

Det beror på dålig planering.

Jag grävde bland restgarnerna och hittade ett garn som verkade passa i grovlek. Började sticka. Upptäckte snart att garnet var alltför tunt för stickorna, men valde att bortse från detta. När det inte stämmer är det inte så kul att sticka som när allt fungerar perfekt. 

Jag gillar mönstret och ville gärna ha ett par vantar så jag fortsatte att sticka. Resultatet blev ett par för stora, sladdriga vantar. Och det är nu det blir riktigt fel. För nu ska det broderas. Näbbar och kammar, med rött garn. Jag är ingen mästare på maskstygn, även om jag blivit bättre med träning. Det är svårare att brodera på ojämna, sladdriga maskor! Så då fick vantarna ligga i skämskorgen.

Häromdagen frös jag om händerna och kom att tänka på vantarna, och bestämde att göra dem färdiga. Oavsett hur de ser ut värmer de i alla fall. Broderade och tvättade. Efter badet slappnade garnet av och vantarna blev ännu större och sladdrigare. Jag kunde faktiskt inte använda dem.

Nu fanns det inget att förlora, in med de våta vantarna i torktumlaren, tillsammans med en frottéhandduk. Gläntade på luckan var femte minut. Efter sådär 20 minuter hade vantarna filtat ihop sej till perfekt storlek.

Det bästa med det här projektet är faktiskt att det har tagit så lång tid!!! Jag tycker ofta att min stickning inte utvecklas. Jag går lite på tomgång, även om jag medvetet försöker utmana mej själv. De här vantarna och mitt förhållningssätt till dem får mej att se att jag fortfarande lär mej saker. Numera hade jag rivit upp om jag inte var nöjd, och hittat garn och stickor som passade bättre.
Jag vågade kasta in vantarna i torktumlaren, för vad är det värsta som kan hända?

Från ett misslyckat projekt till ett jag är nöjd med.😊

Dessa hittade jag i rabatten för några dagar sedan. Det kommer varmare och ljusare dagar!

En låda full med ull

God fortsättning på 2019, det hoppas jag på för alla. 

Jag hoppas på att det goda och omtänksamma får vara det som präglar detta nya år!

Och så hoppas jag på mycket hantverk, mycket ull och mycket stickning, vävning och allt annat trevligt.

2018 avlutades i ullens tecken. Det kom ett paket från dottern och hennes pojkvän. De bor i England och firade sin jul där, men skickade en klapp med paket. En låda full med ull! Olika spännande engelska raser, sådana som inte finns att köpa i handeln. Så var helgen räddad för min del. 

Vi har ett drygt tiotal inhemska fårraser i Sverige, men i England har i stort sett varje dalgång sin egen speciella ras. Därför finns det ett stort antal fårraser och därmed ullsorter att utforska.

Jag började med den största påsen. På den står det Balwen. En härlig, mörk chokladbrun färg är det som först fångar uppmärksamheten. Lite solblekta toppar bidrar till att ge ullen liv.

Jag läser i Boken om Balwen.

Rasen kommer från en dalgång i Wales. Den används mest som köttras. Den är medelstor och härdig. Trots detta var rasen nära att dö ut under den hårda vintern 1947. Endast en bagge och några tackor överlevde, och det är från dessa djur dagens balwen-får stammar. 1987 bildades The Balwen Sheep Society. Rasen ökar sakta i antal men anses ännu som sällsynt och sårbar.

Enligt samma källor anses ullen mindre värdefull. Den är ofta grov och full av dödhår. Den påsen jag fick är dock annorlunda. Fibrerna är mjuka och längden runt 10 cm. Det fanns en del grova hår, men de försvann när jag kammade ullen. Den var lätt att spinna. Det mest fantastiska är den djupt bruna färgen.

Nu har jag ännu en ruta i 'ras-filten', där jag stickar in en ruta från varje ras jag provspinner.