När det lider mot jul 2019

Ute blåser det stormbyar och regnar. Julstämningen får vi skapa inomhus. Med juliga dofter, julmusik och tända ljus. Jag är tacksam att få vara inne en sådan här kväll!

Hos Garnhumlan handlar det numera inte bara om stickning, utan minst lika mycket om att bereda ull, färga och spinna. Det ger en alldeles speciell känsla att sticka, när man varit med hela vägen och tillverkat garnet. Det ger även särskilda utmaningar att sticka med handspunnet. Grovleken kanske inte blev helt korrekt, trots att man försökte. Garnet varierar lite, både i grovlek och snodd, alltefter spinnarens dagsform. Detta gör garnet extra levande och intressant. 

Jag tycker att det är viktigt att använda det garn man tillverkar, och inte bara spinna för garnlagret. Man utvecklas mycket i sitt hantverk av det. Jag planerar att skriva mer om detta här nästa år.

Här är mitt senaste projekt. Ett par sockor i tvåtrådigt, handspunnet garn. Inspirationen kommer från Hermione's everyday socks, ett gratismönster som finns på svenska och flera andra språk. Ullen kommer från en flock får i Mellanskåne. Denna ull är från ett korsningsfår, gotland, finull och någon köttras. Man får vackra, varma och hållbara sockor!

Jag har lagt ut några av våra handfärgade garnet i butiken. Detta är en liten omgång med växtfärgade, tunna ullgarner som man kan sticka vackra spetssjalar av.

Garnhumlan vill önska alla besökare en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt År.

Vi är tillbaka med förnyade krafter efter helgerna!

Vad kan vara vackrare än lite garn?

Av en god vän fick jag för någon vecka sedan lite spännande fiber (stort tack, kära D!). Och vad kan glädja mej mera än att få spinna, för mej, okända raser. I ett äldre inlägg på bloggen har jag berättat om mitt projekt, att spinna garn av olika fårraser, och sticka en filt. Det projektet har vilat lite, men nu blev jag inspirerad igen! 

I handen har jag garn från fem olika, äldre europeiska raser. De är inte färgade, utan har sina ursprungliga färger. Färgen på djuren kan inom vissa raser variera, medan den hos en del andra är konstant. Den moderna textilindustrin efterfrågar mest vit ull, därför har man inom nyare raser ofta försökt avla på de vita djuren.

De äldre raserna har dessutom ofta märghår insprängda i ullen. De kan göra att garnet blir mindre mjukt, men de ger en vacker karaktär och de bidrar till en ökad slitstyrka hos det färdiga plagget.

Jag brukar alltid försöka fördjupa mej i de olika rasernas historia när jag träffar på dem. Många gamla raser är på gränsen till att försvinna, men entusiaster håller dem vid liv, och en del till och med ökar i antal. Ofta är dessa raser mycket härdiga och duktiga naturvårdare tack vare sin förmåga att beta sly och grovt gräs. Det gör även att de är billiga att föda, då deras behov av kraftfoder är litet.

Jag nämner de olika raserna uppifrån och ner, men är du mera intresserad är Wikipedia och olika rasföreningar ett bra tips.

Coburger Fuchs. Lammen föds 'rävröda', därav namnet. Senare bleknar ullen, de vuxna fåren har en mer eller mindre uttalad rödbrun ton i ullen.

Skudde. En gammal ras med ursprung i Baltikum och med ett kul namn. Rasen dog nästan ut under andra världskriget. Efter krigets slut fanns färre än 100 kända individer. De räddades av privatpersoner och djurparker och nu finns några tusental djur.

Manx Loaghtan. Kommer från Isle of Man i Storbritannien. En ras som uppskattas för både ull och kött. Är speciell med upp till tre par horn.

Ouessant. Kommer från den franska ön med samma namn. Sägs vara världens minsta fårras, med en mankhöjd på 45–50 cm. Hålls främst för sin ull, som är riktigt mjuk.

Strävulligt preussiskt lantrasfår. Finns främst på den tyska ön Rügen. Liknar våra gotlandsfår, med sin grå ull och sina svarta ben och svarta huvuden. Ullen är dock inte lika glansig som den hos gotlandsfår.

Vi arbetar på att bygga upp Garnhumlans hemsida. Sakta går det framåt. Där kommer man att kunna köpa handfärgade garner, handspunna garner, ull, och annat som vi tillverkar i vår verkstad. Just nu finns dessa garner i shopen. Välkommen!

Spinnande vänner

Under söndagen var aktiviteten hög i Garnhumlans ateljé. 

Vi hade vår första spinnträff, med deltagare på olika nivåer av spinnkunnande.

Här kämpar Marianne med sitt första egenspunna garn. Det är många olika saker att tänka på. Men envishet lönar sej.

Jag funderar på att köpa en ny spinnrock och får möjlighet att provspinna på Anne-Lines Majacraft spinnrock.

Jag passade på att köpa ljuvligt mjuk alpackaull från Bokedala alpackafarm.

Efter en intensiv dag är det mysigt att tillbringa lite tid med en annan som är bra på att spinna. Silvis päls är lika mjuk som alpackaull...

Lite färgteoriförsök

Hej!
Aktiviteten är hög i humleboet, även om det inte syns så mycket av det här på bloggen.

Jag vill gärna berätta om ett projekt som jag arbetat med den senaste tiden. För en tid sedan hade Chantimanou en podcast om färgteori, och ganska nyligen kom det en liknande från Nicole Frost. Det fick mej att dyka in i detta.

Färger är fascinerande ur många olika aspekter, och jag vill gärna lära mej mera. Det här är ett sätt att lära mera om att blanda färger.

Det behövs ju bara tre grundfärger för att sedan blanda alla övriga färger. Här har jag utgått från de tre grundfärgerna; gult, blått och rött.

Här är mitt utgångsmaterial, 240 g kardad blandrasull, som delades i tre lika delar. Delarna färgades i var sin färg, så att jag fick en gul, en blå och en röd del.

De olika färgerna kardades ihop enligt bestämda proportioner och sedan spann jag dem till tvåradiga nystan.

Här är alla 21 nyanser som jag skapade. 10 gram i varje nystan.

Slutligen stickade jag rutor i rätstickning med nystanen för att skapa en färgtriangel.

Jag är mycket nöjd med mitt arbete, och jag lärde mej mycket under arbetets gång. Detta var bara en översiktlig beskrivning. Vill du ha mer information kan du skriva i kommentarsfältet eller skicka e-post.

Mera får! Badger Face Welsh Mountain Sheep

Det är roligt att flera personer uppskattat vad jag skrev om min ull-låda och Balwenfåret. Även om man inte spinner är det ju intressant att veta lite om olika ullsorter.

Jag grävde i min ull-låda och fick fram den här ullen. Rasen heter Badger Face Welsh Mountain Sheep, vilket på svenska skulle bli 'grävlingsansiktefår från Wales' berg'. Varför fåret fått detta något krångliga namn förstår man när man ser ett porträtt. Rasen tillhör en grupp av får med urgamla rötter, som utvecklats i Wales dalgångar. 

Den används för att korsa in i andra raser. Rasen har en god härdighet och uppges ge ett gott kött. 

Det verkar inte som ullens kvalité är något som man prioriterar. The Fleece and Fiber book, som jag ofta konsulterar i ullfrågor, verkar inte heller anse ullen som värdefull. Något prov var på gränsen för att kunna användas till tröjor. Men annars verkar det som mattor och liknande är det ullen kan användas till.

En bild från en fårutställning. Här kan man se de två olika färgvarianterna som rasen innehåller. Vill du se fler får kan du titta på rasföreningens hemsida, här.

Så har det alltså blivit ytterligare en ruta, den med den ännu inte fästa tråden, i min rasfilt. 

Det var en riktig utmaning att spinna denna ull. Jag tror att jag fick ull från en del av fällen som man vanligen inte använder. Ullprovet visar en smålockig typ av ull, som oftast finns kring ansikte och ben. Den var svår att karda och därmed svår att spinna. Jag fick i alla fall tillräckligt med garn för en ruta i filten

Här är ett exempel på vad man kan göra med sitt handspunna garn. Jag har stickat varma ullvantar till barnbarnet, 4,5 år. Beskrivningen finns i Votteboka av Jorid Linvik.

Garnet är tvåtrådigt. Ullen till det röda garnet köpte jag här, och den vita ullen har jag fått av en granne.

Hönsavantar och hopp om vår

Efter nästan tre år – mina Hönsavantar är färdiga! 

Varför tar det så lång tid att sticka ett par vantar?

Det beror på dålig planering.

Jag grävde bland restgarnerna och hittade ett garn som verkade passa i grovlek. Började sticka. Upptäckte snart att garnet var alltför tunt för stickorna, men valde att bortse från detta. När det inte stämmer är det inte så kul att sticka som när allt fungerar perfekt. 

Jag gillar mönstret och ville gärna ha ett par vantar så jag fortsatte att sticka. Resultatet blev ett par för stora, sladdriga vantar. Och det är nu det blir riktigt fel. För nu ska det broderas. Näbbar och kammar, med rött garn. Jag är ingen mästare på maskstygn, även om jag blivit bättre med träning. Det är svårare att brodera på ojämna, sladdriga maskor! Så då fick vantarna ligga i skämskorgen.

Häromdagen frös jag om händerna och kom att tänka på vantarna, och bestämde att göra dem färdiga. Oavsett hur de ser ut värmer de i alla fall. Broderade och tvättade. Efter badet slappnade garnet av och vantarna blev ännu större och sladdrigare. Jag kunde faktiskt inte använda dem.

Nu fanns det inget att förlora, in med de våta vantarna i torktumlaren, tillsammans med en frottéhandduk. Gläntade på luckan var femte minut. Efter sådär 20 minuter hade vantarna filtat ihop sej till perfekt storlek.

Det bästa med det här projektet är faktiskt att det har tagit så lång tid!!! Jag tycker ofta att min stickning inte utvecklas. Jag går lite på tomgång, även om jag medvetet försöker utmana mej själv. De här vantarna och mitt förhållningssätt till dem får mej att se att jag fortfarande lär mej saker. Numera hade jag rivit upp om jag inte var nöjd, och hittat garn och stickor som passade bättre.
Jag vågade kasta in vantarna i torktumlaren, för vad är det värsta som kan hända?

Från ett misslyckat projekt till ett jag är nöjd med.😊

Dessa hittade jag i rabatten för några dagar sedan. Det kommer varmare och ljusare dagar!

En låda full med ull

God fortsättning på 2019, det hoppas jag på för alla. 

Jag hoppas på att det goda och omtänksamma får vara det som präglar detta nya år!

Och så hoppas jag på mycket hantverk, mycket ull och mycket stickning, vävning och allt annat trevligt.

2018 avlutades i ullens tecken. Det kom ett paket från dottern och hennes pojkvän. De bor i England och firade sin jul där, men skickade en klapp med paket. En låda full med ull! Olika spännande engelska raser, sådana som inte finns att köpa i handeln. Så var helgen räddad för min del. 

Vi har ett drygt tiotal inhemska fårraser i Sverige, men i England har i stort sett varje dalgång sin egen speciella ras. Därför finns det ett stort antal fårraser och därmed ullsorter att utforska.

Jag började med den största påsen. På den står det Balwen. En härlig, mörk chokladbrun färg är det som först fångar uppmärksamheten. Lite solblekta toppar bidrar till att ge ullen liv.

Jag läser i Boken om Balwen.

Rasen kommer från en dalgång i Wales. Den används mest som köttras. Den är medelstor och härdig. Trots detta var rasen nära att dö ut under den hårda vintern 1947. Endast en bagge och några tackor överlevde, och det är från dessa djur dagens balwen-får stammar. 1987 bildades The Balwen Sheep Society. Rasen ökar sakta i antal men anses ännu som sällsynt och sårbar.

Enligt samma källor anses ullen mindre värdefull. Den är ofta grov och full av dödhår. Den påsen jag fick är dock annorlunda. Fibrerna är mjuka och längden runt 10 cm. Det fanns en del grova hår, men de försvann när jag kammade ullen. Den var lätt att spinna. Det mest fantastiska är den djupt bruna färgen.

Nu har jag ännu en ruta i 'ras-filten', där jag stickar in en ruta från varje ras jag provspinner.

I huvudet på en garnhumla....

LIte kuriosa

Man tror sig veta att  stickning har sitt ursprung i Egypten ,där man stickade med stickor gjorda av ben eller trä. De äldsta fynden  som gjorts är från 1000 f.Kr . Där fann man stickade strumpor med ganska avancerade motiv. Då strumporna visar på en sån hög svårighetsgrad, anser arkeologerna att detta påvisar att stickning måste ha funnits långt tidigare.

Tavlan här ,målad av Bertram i Buxtehude (1345-1415) visar en målning på en stickande jungfru Maria. Detta tyder på att stickning hade hög status.

Under århundrade fördes stickning vidare ut i Europa och kring 1400-talet kom stickningen att bli mer allmän. När det nådde våra breddgrader stickade kvinnor plagg för kalla vintrar och först då kom stickade plagg att förknippas med ett kallt klimat. Under 1500-talet blev det en modefluga med stickade silkesstrumpor, vilket man kan se i olika målningar på t ex Erik XIV.

Med industrialiseringen kom stickning alltmer att ske maskinellt och det skulle dröja fram till 60-talet innan stickningen återfick sin plats som ett hantverk.

I den grekiska mytologin möter vi Penélope, dotter till Ikarios  och fru till Odysseus . 

Under kriget mot Troja väntade hon tålmodigt på sin man, men tiden gick och ingen visste om han levde eller var död.

Då hans ankomst  drog ut på tiden, föreslog Penélopes far att hon skulle gifta om sig ,men hon var sin make trogen och ville vänta på hans hemkomst.Hon väntade och väntade men han kom inte och till slut fick hon göra sin far till viljes men hon hade ett krav.

För att dra ut på tiden, sa hon, att hon skulle sticka ett plagg ,och om han inte var tillbaka tills det var färdig, skulle hon gifta om sig. På dagarna kunde alla se att hon stickade och stickade på sitt arbete men vad ingen visste var att hon varje natt rev upp vad hon hade stickat.Allt för att vänta på sin älskade!

Om detta är sant står skrivet i stjärnorna men att det nämns i detta gamla epos visar på att stickning definitivt inte är en modefluga utan ett hantverk som vi ska föra vidare och förvalta.

Jag älskar Island(ströjor)!

Av Charlotte Wiking

Jag älskar verkligen Island! Jag har aldrig varit där, men jag skulle gärna vilja åka dit. Naturen, språket och deras traditioner intresserar mej.

Tills vidare får jag nöja mej med islandströjor. I år har jag stickat två stycken. Den röda är en Afmaeli. Istex skapade den för att fira sitt 20-årsjubileum. Finns som gratismönster, tack så mycket! Afmaeli betyder födelsedag.

Jag stickade en till min mans födelsedag, (som jag glömt att blogga om, tröjan alltså), och nu ytterligare en. Lettlopi är garnet, ett av mina absolute favoritgarner.

Inte mycket mer att säga här, följde beskrivningen, förutom att jag la till förkortade varv på bakstycket.

Tack till Fia som var modell och Joe som fotograferade.

Här är nästa islandströja. Min son var på Island med en kompis i våras för att studera. Jag erbjöd mej att sticka en islandströja till kompisen om han köpte garn. Projektet låg nere under den varma sommar som var, men nu är även den tröjan klar.

Man stickar islandströjor nerifrån och upp. Så sätter man ärmar och bål på samma rundsticka och stickar oket.

Garnet heter Plötulopi och är ett ospunnet, entrådigt garn, som hålles dubbelt när man stickar. Det blir ett plagg med mycket luft = varmt! Jag inbillar mej att det är något mjukare än Lettlopi, men jag kan ha fel. 

Tröjan heter Gnótt, som betyder överflöd på isländska. Till skillnad från de flesta islandströjor är bålen mönstrad. Inte med enkla lusmaskor: Nej här talar vi små 'blommor', som gör att man får tre färger på varje varv! 

Det var svårt och det tillsammans med det sköra Plötulopigarnet får mej att utnämna denna tröja till en av de svåraste jag har stickat. Så vill du ha en utmaning kan jag varmt rekommendera Gnótt i Plötulopi. Vill man göra utmaningen mindre stickar man den i Lettlopi  och vill man göra den bara lite svårare än en vanlig islandströja utelämnar man mönstren på bålen. Då har man bara några varv med tre färger att utmanas av!

Som sagt, jag älskar islandströjor, att se på, att sticka, att bära! Har du inte provat rekommenderar jag att du gör det!

Ett litet inlägg om vävning

Av Charlotte Wiking

För en tid sedan fick jag en låda full med mattullgarn av en bekant. När det gäller vävning är ju tiden från ett påbörjat projekt till att sätta igång med själva vävandet lång. Så det tog lite tid att få till detta.

 Här är i alla fall slutligen det färdiga resultatet. Inspirationen till dessa mattor kommer från Vävmagasinet 3/04. Varpen är svart bomullsmattvarp 12/6.

Denna matta gjorde jag först. Tärningsväv. Inslag i blått och rött på grå botten. 

Som vanligt följde jag förlagan som jag sett. och medan jag vävde funderade jag på hur jag kunde utveckla detta till något eget.

Här är nästa variant. Jag fick en massa restgarner och bestämde mej för att använda dessa. Jag sorterade dem efter 'färgcirkeln', och satte igång med matta två. Här har jag övergett tärningarna till förmån för staplar. Mattan är inte helt symmetrisk, jag har gått efter principen: Man tager vad man haver, och låtit mängden av olika färger på resterna bestämma hur mattan ser ut.

Jag valde att bandkanta mattorna med bomullsband, 6 cm breda. Innan jag satte på bandet sydde jag med min overlock-maskin för att fixera varp och inslag.

Bägge mattorna bor numera hos min dotter i England. Där behövs ullmattor på kalla golv!

Garnhumlor gillar ull!

Av Charlotte Wiking

Ja, att garnhumlor gillar ull är väl inte en nyhet för någon som tittar in här då och då. Nu har vi hittat ett sockgarn i 100% ull, ej superwash! Garnet är portugisisk merino, heter 'mondim' och marknadsförs av Retrosaria Rosa Pomar. Det är ett lättstickat garn, 385 m/100 g, alltså aningen grövre än våra vanliga sockgarner. 

Jag valde att sticka ett par 'Hermione's Everyday Socks'. Jag ville göra en strumpa där garnet fick spela huvudrollen, men som inte var bara slätstickning. Och jag tycker om detta mönster, har stickat det flera gånger förut. Jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla det för det är den mest populära sockbeskrivningen på Ravelry, med över 25000 projekt. Numera finns beskrivningen också på svenska.

Jag har använt stickor 2,25 och jag lade upp 60 maskor.

Så jag är givetvis nöjd med mina hermionestrumpor. Men nu kommer vi till den mest intressanta biten: Hur slitstarka är ett par strumpor utan syntet? Jag drar på mej mina nya strumpor och återkommer när jag har provat. Men det är några tankar jag vill dela redan nu.

Jag har stickat säkert 100 par strumpor och sockor de senaste 10 åren. De allra flesta i 'riktigt' sockgarn, såsom Fabel eller Opal. Alltså superwashbehandlat garn med ull och polyamid. En del har varit mer eller mindre outslitliga. Men andra par har inte tålt att slita på särskilt mycket. –Konstigt att det är skillnad när det är samma garn, men så tycker jag att det är.
På senare år har jag stickat både strumpor och sockor i egenspunnet garn, alltså garn utan konstfiber. En del har ganska fort fått hål, som jag dock har lagat, och sedan har de hållit ett bra tag till. Garnet filtar sej och sockorna blir ännu skönare efter lagning. Men sedan har några riktiga evighetsstrumpor. Mina Radnor-sockor har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. De var lite stickiga till att börja med, men jag hade dem på mej så gott som varje dag förra vintern, och de är ännu hela. De har bara blivit skönare och skönare ju mera jag använder dem. Jag råkade dessutom tvätta dem i 60°, de filtade sej och krympte, men jag lyckades töja ut dem och fortsätta att använda dem.

Inte så vackra längre, men väldigt sköna och ännu hela!

Nu tror jag inte att mina nya merinosockor kommer att vara lika slitstarka, men det ska bli spännande att se hur de tål slitage.

Jag tror nämligen att vi har blivit lite vilseledda när det gäller sockgarner. I stället för att välja ut ull som ger slitstarka sockor, kör fabrikanterna med sin vanliga ull, men blandar in polyamid eller nylon. Det blir enklare för dem och antagligen är konstfiber billigare än äkta vara.

När mina sockor i ren ull har tjänat ut, efter att ha blivit lagade några gånger, kan jag med gott samvete lägga dem på komposten, de har inte bidragit till att öka mängden plast i vår värld.

Halvvantar med ordensfly

av Charlotte Wiking

Det är väl lite sent att sätta upp insektshotell, men det passar så bra med både färgen och motivet på dessa halvvantar.

 

Beskrivningen är gjord av en av mina nya idoler i stickvärlden Erica Heusser.

Modellen heter 'Underwing mitts', på svenska heter den vackra fjärilen ordensfly. Förutom fjärilen finns det också en bård med månens faser på vantarna.

Jag visste genast att jag ville sticka de här första gången jag såg dem. Och efter en djupdykning i restgarnslådan kom jag upp med några små nystan av Fine Tweed från Rowan. Det vita garnet är mitt eget handspunna. De var riktigt roliga att sticka och jag blev mycket nöjd med resultatet. De har legat till sej sedan tidigt i våras i väntan på att en speciell, nattflyälskande person skulle fylla år.

Sparvar och finkar....

av Charlotte Wiking

Nu närmar sej hösten, min favoritårstid. När frukten mognar och luften är klar. Och inte minst är det den tiden när man får ta på sina stickade tröjor och mössor.

Förra veckan stickade jag mej en ny mössa, som jag vill berätta om här.

I våras var min dotter i USA. Med sej hem hade hon en del roliga garner som jag länge önskat. Quince&co är ett amerikanskt varumärke vars garner jag tittat länge på. Det är många vackra tröjor som jag sett uppstickade i deras olika garner. Att sedan garnerna är uppkallade efter fågelarter gör det hela ännu mera lockande för mej.

Så jag blev väldigt glad att få två härvor 'finch' i färgerna 'birds egg' och 'storm'.

Jag hade sedan länge tittat på den här mössan, med det passande namnet 'passerine'. Pilfinkar och gråsparvar är två av mina särskilda favoriter i fågelvärlden, och de tillhör just släktet Passer.

Garnet är helt fantastiskt att sticka med. Det är elastiskt och det är väldigt lätt att sticka jämnt – så länge man håller sej till slätstickning. Jag skulle gärna sticka en hel tröja eller kofta i det här garnet. Men se vad som hände när jag skulle sticka med två färger. 

Det är väldigt långa flotteringar, så jag var tvungen att binda trådarna på baksidan. Jag trodde att ojämnheterna skulle jämna ut sej när jag tvättade mössan. Men icke. Jag var väldigt noga med spänningen när jag stickade, men garnet betedde sej nästan som bomullsgarn när jag försökte blocka det.  

Jag tycker inte att detta är ett stort problem, jag är väldigt glad för min nya mössa, men jag kan inte låta bli att fundera på hur jag skulle kunna få tvåfärgsstickningen att se jämnare ut. Någon som har en idé?

Några tankar om beskrivningen, som är på engelska. Klar och tydlig och med ett diagram för sparvarna. Jag lade till en extra fågel och tio maskor, eftersom beskrivningen gav en mössa med 50 cm i omkrets. Det skulle blivit alldeles för litet för mitt stora huvud. 

Jag stickar gärna flera sparvmössor, fast i ett annat garn. 

Tour de Fleece 2018 har gått i mål....

skrivet av Charlotte Wiking

.... och här är min skörd.

Det är en blandad kompott, mest tvåtrådigt och naturfärgat, men en del experiment och färgglatt. Jag tänkte presentera några av garnerna när jag tar fram dem och arbetar med dem.

Först ut är detta garn.

Ullen är från ett blandrasfår, jag tror finull och gotland. Väldigt lättspunnet, blir ett rustikt garn. Kanske inte merinomjukt, men fullt möjligt att göra mössor, vantar, sjalar med mera

 av. Jag hade en speciell tanke när jag spann detta. Jag ville göra en mössa med flätor, att ge till fårets ägare.

Därför tvinnade jag garnet tre-trådigt. Ett tretrådigt garn blir rundare jämfört med ett tvåtrådigt. Det gör att ett flätmönster framträder tydligare.

Det är ännu viktigare att göra en provlapp, när man stickar med handspunnet, än med köpt garn. Här är provlappen på gång. Precis den stickfasthet jag önskade och avsåg – 18 maskor/10 cm!

Och här är den färdiga mössan. 

Antler hat är ett gratismönster från Tincanknits. Liksom deras andra mönster i alla storlekar från bebis till stor vuxen. Bra skrivet, på engelska, och med ett diagram som gör stickandet enkelt. Antler betyder hjorthorn och visst kan man se den ståtliga hjorten i många upplagor på mössan!

Uppifrån ser man att minskningarna är gjorda på ett finurligt sätt, så att det liknar en blomma.

Det gick åt nära nog 80 gram.