tisdag 29 januari 2019

Mera får! Badger Face Welsh Mountain Sheep

Det är roligt att flera personer uppskattat vad jag skrev om min ull-låda och Balwenfåret. Även om man inte spinner är det ju intressant att veta lite om olika ullsorter.


Jag grävde i min ull-låda och fick fram den här ullen. Rasen heter Badger Face Welsh Mountain Sheep, vilket på svenska skulle bli 'grävlingsansiktefår från Wales' berg'. Varför fåret fått detta något krångliga namn förstår man när man ser ett porträtt. Rasen tillhör en grupp av får med urgamla rötter, som utvecklats i Wales dalgångar. 
Den används för att korsa in i andra raser. Rasen har en god härdighet och uppges ge ett gott kött. 
Det verkar inte som ullens kvalité är något som man prioriterar. The Fleece and Fiber book, som jag ofta konsulterar i ullfrågor, verkar inte heller anse ullen som värdefull. Något prov var på gränsen för att kunna användas till tröjor. Men annars verkar det som mattor och liknande är det ullen kan användas till.


En bild från en fårutställning. Här kan man se de två olika färgvarianterna som rasen innehåller. Vill du se fler får kan du titta på rasföreningens hemsida, här.


Så har det alltså blivit ytterligare en ruta, den med den ännu inte fästa tråden, i min rasfilt. 
Det var en riktig utmaning att spinna denna ull. Jag tror att jag fick ull från en del av fällen som man vanligen inte använder. Ullprovet visar en smålockig typ av ull, som oftast finns kring ansikte och ben. Den var svår att karda och därmed svår att spinna. Jag fick i alla fall tillräckligt med garn för en ruta i filten


Här är ett exempel på vad man kan göra med sitt handspunna garn. Jag har stickat varma ullvantar till barnbarnet, 4,5 år. Beskrivningen finns i Votteboka av Jorid Linvik.
Garnet är tvåtrådigt. Ullen till det röda garnet köpte jag här, och den vita ullen har jag fått av en granne.



lördag 19 januari 2019

Hönsavantar och hopp om vår

Efter nästan tre år – mina Hönsavantar är färdiga! 

Varför tar det så lång tid att sticka ett par vantar?
Det beror på dålig planering.


Jag grävde bland restgarnerna och hittade ett garn som verkade passa i grovlek. Började sticka. Upptäckte snart att garnet var alltför tunt för stickorna, men valde att bortse från detta. När det inte stämmer är det inte så kul att sticka som när allt fungerar perfekt. 

Jag gillar mönstret och ville gärna ha ett par vantar så jag fortsatte att sticka. Resultatet blev ett par för stora, sladdriga vantar. Och det är nu det blir riktigt fel. För nu ska det broderas. Näbbar och kammar, med rött garn. Jag är ingen mästare på maskstygn, även om jag blivit bättre med träning. Det är svårare att brodera på ojämna, sladdriga maskor! Så då fick vantarna ligga i skämskorgen.

Häromdagen frös jag om händerna och kom att tänka på vantarna, och bestämde att göra dem färdiga. Oavsett hur de ser ut värmer de i alla fall. Broderade och tvättade. Efter badet slappnade garnet av och vantarna blev ännu större och sladdrigare. Jag kunde faktiskt inte använda dem.

Nu fanns det inget att förlora, in med de våta vantarna i torktumlaren, tillsammans med en frottéhandduk. Gläntade på luckan var femte minut. Efter sådär 20 minuter hade vantarna filtat ihop sej till perfekt storlek.

Det bästa med det här projektet är faktiskt att det har tagit så lång tid!!! Jag tycker ofta att min stickning inte utvecklas. Jag går lite på tomgång, även om jag medvetet försöker utmana mej själv. De här vantarna och mitt förhållningssätt till dem får mej att se att jag fortfarande lär mej saker. Numera hade jag rivit upp om jag inte var nöjd, och hittat garn och stickor som passade bättre.
Jag vågade kasta in vantarna i torktumlaren, för vad är det värsta som kan hända?



Från ett misslyckat projekt till ett jag är nöjd med.😊


Dessa hittade jag i rabatten för några dagar sedan. Det kommer varmare och ljusare dagar!

onsdag 2 januari 2019

En låda full med ull

God fortsättning på 2019, det hoppas jag på för alla. 
Jag hoppas på att det goda och omtänksamma får vara det som präglar detta nya år!
Och så hoppas jag på mycket hantverk, mycket ull och mycket stickning, vävning och allt annat trevligt.

2018 avlutades i ullens tecken. Det kom ett paket från dottern och hennes pojkvän. De bor i England och firade sin jul där, men skickade en klapp med paket. En låda full med ull! Olika spännande engelska raser, sådana som inte finns att köpa i handeln. Så var helgen räddad för min del. 


Vi har ett drygt tiotal inhemska fårraser i Sverige, men i England har i stort sett varje dalgång sin egen speciella ras. Därför finns det ett stort antal fårraser och därmed ullsorter att utforska.

Jag började med den största påsen. På den står det Balwen. En härlig, mörk chokladbrun färg är det som först fångar uppmärksamheten. Lite solblekta toppar bidrar till att ge ullen liv.






Jag läser i Boken om Balwen.
Rasen kommer från en dalgång i Wales. Den används mest som köttras. Den är medelstor och härdig. Trots detta var rasen nära att dö ut under den hårda vintern 1947. Endast en bagge och några tackor överlevde, och det är från dessa djur dagens balwen-får stammar. 1987 bildades The Balwen Sheep Society. Rasen ökar sakta i antal men anses ännu som sällsynt och sårbar.


Enligt samma källor anses ullen mindre värdefull. Den är ofta grov och full av dödhår. Den påsen jag fick är dock annorlunda. Fibrerna är mjuka och längden runt 10 cm. Det fanns en del grova hår, men de försvann när jag kammade ullen. Den var lätt att spinna. Det mest fantastiska är den djupt bruna färgen.


Nu har jag ännu en ruta i 'ras-filten', där jag stickar in en ruta från varje ras jag provspinner.

tisdag 11 december 2018

I huvudet på en garnhumla....

LIte kuriosa

Man tror sig veta att  stickning har sitt ursprung i Egypten ,där man stickade med stickor gjorda av ben eller trä. De äldsta fynden  som gjorts är från 1000 f.Kr . Där fann man stickade strumpor med ganska avancerade motiv. Då strumporna visar på en sån hög svårighetsgrad, anser arkeologerna att detta påvisar att stickning måste ha funnits långt tidigare.
Tavlan här ,målad av Bertram i Buxtehude (1345-1415) visar en målning på en stickande jungfru Maria. Detta tyder på att stickning hade hög status.
Under århundrade fördes stickning vidare ut i Europa och kring 1400-talet kom stickningen att bli mer allmän. När det nådde våra breddgrader stickade kvinnor plagg för kalla vintrar och först då kom stickade plagg att förknippas med ett kallt klimat. Under 1500-talet blev det en modefluga med stickade silkesstrumpor, vilket man kan se i olika målningar på t ex Erik XIV.
Med industrialiseringen kom stickning alltmer att ske maskinellt och det skulle dröja fram till 60-talet innan stickningen återfick sin plats som ett hantverk.


I den grekiska mytologin möter vi Penélope, dotter till Ikarios  och fru till Odysseus . 
Under kriget mot Troja väntade hon tålmodigt på sin man, men tiden gick och ingen visste om han levde eller var död.
Då hans ankomst  drog ut på tiden, föreslog Penélopes far att hon skulle gifta om sig ,men hon var sin make trogen och ville vänta på hans hemkomst.Hon väntade och väntade men han kom inte och till slut fick hon göra sin far till viljes men hon hade ett krav.
För att dra ut på tiden, sa hon, att hon skulle sticka ett plagg ,och om han inte var tillbaka tills det var färdig, skulle hon gifta om sig. På dagarna kunde alla se att hon stickade och stickade på sitt arbete men vad ingen visste var att hon varje natt rev upp vad hon hade stickat.Allt för att vänta på sin älskade!

Om detta är sant står skrivet i stjärnorna men att det nämns i detta gamla epos visar på att stickning definitivt inte är en modefluga utan ett hantverk som vi ska föra vidare och förvalta.


söndag 4 november 2018

Jag älskar Island(ströjor)!

Av Charlotte Wiking

Jag älskar verkligen Island! Jag har aldrig varit där, men jag skulle gärna vilja åka dit. Naturen, språket och deras traditioner intresserar mej.

Tills vidare får jag nöja mej med islandströjor. I år har jag stickat två stycken. Den röda är en Afmaeli. Istex skapade den för att fira sitt 20-årsjubileum. Finns som gratismönster, tack så mycket! Afmaeli betyder födelsedag.
Jag stickade en till min mans födelsedag, (som jag glömt att blogga om, tröjan alltså), och nu ytterligare en. Lettlopi är garnet, ett av mina absolute favoritgarner.


Inte mycket mer att säga här, följde beskrivningen, förutom att jag la till förkortade varv på bakstycket.


Tack till Fia som var modell och Joe som fotograferade.

Här är nästa islandströja. Min son var på Island med en kompis i våras för att studera. Jag erbjöd mej att sticka en islandströja till kompisen om han köpte garn. Projektet låg nere under den varma sommar som var, men nu är även den tröjan klar.


Man stickar islandströjor nerifrån och upp. Så sätter man ärmar och bål på samma rundsticka och stickar oket.


Garnet heter Plötulopi och är ett ospunnet, entrådigt garn, som hålles dubbelt när man stickar. Det blir ett plagg med mycket luft = varmt! Jag inbillar mej att det är något mjukare än Lettlopi, men jag kan ha fel. 
Tröjan heter Gnótt, som betyder överflöd på isländska. Till skillnad från de flesta islandströjor är bålen mönstrad. Inte med enkla lusmaskor: Nej här talar vi små 'blommor', som gör att man får tre färger på varje varv! 
Det var svårt och det tillsammans med det sköra Plötulopigarnet får mej att utnämna denna tröja till en av de svåraste jag har stickat. Så vill du ha en utmaning kan jag varmt rekommendera Gnótt i Plötulopi. Vill man göra utmaningen mindre stickar man den i Lettlopi  och vill man göra den bara lite svårare än en vanlig islandströja utelämnar man mönstren på bålen. Då har man bara några varv med tre färger att utmanas av!

Som sagt, jag älskar islandströjor, att se på, att sticka, att bära! Har du inte provat rekommenderar jag att du gör det!

torsdag 1 november 2018

Ett litet inlägg om vävning

Av Charlotte Wiking

För en tid sedan fick jag en låda full med mattullgarn av en bekant. När det gäller vävning är ju tiden från ett påbörjat projekt till att sätta igång med själva vävandet lång. Så det tog lite tid att få till detta.

 Här är i alla fall slutligen det färdiga resultatet. Inspirationen till dessa mattor kommer från Vävmagasinet 3/04. Varpen är svart bomullsmattvarp 12/6.


Denna matta gjorde jag först. Tärningsväv. Inslag i blått och rött på grå botten. 
Som vanligt följde jag förlagan som jag sett. och medan jag vävde funderade jag på hur jag kunde utveckla detta till något eget.


Här är nästa variant. Jag fick en massa restgarner och bestämde mej för att använda dessa. Jag sorterade dem efter 'färgcirkeln', och satte igång med matta två. Här har jag övergett tärningarna till förmån för staplar. Mattan är inte helt symmetrisk, jag har gått efter principen: Man tager vad man haver, och låtit mängden av olika färger på resterna bestämma hur mattan ser ut.

Jag valde att bandkanta mattorna med bomullsband, 6 cm breda. Innan jag satte på bandet sydde jag med min overlock-maskin för att fixera varp och inslag.

Bägge mattorna bor numera hos min dotter i England. Där behövs ullmattor på kalla golv!

lördag 27 oktober 2018

Garnhumlor gillar ull!

Av Charlotte Wiking

Ja, att garnhumlor gillar ull är väl inte en nyhet för någon som tittar in här då och då. Nu har vi hittat ett sockgarn i 100% ull, ej superwash! Garnet är portugisisk merino, heter 'mondim' och marknadsförs av Retrosaria Rosa Pomar. Det är ett lättstickat garn, 385 m/100 g, alltså aningen grövre än våra vanliga sockgarner. 


Jag valde att sticka ett par 'Hermione's Everyday Socks'. Jag ville göra en strumpa där garnet fick spela huvudrollen, men som inte var bara slätstickning. Och jag tycker om detta mönster, har stickat det flera gånger förut. Jag är uppenbarligen inte ensam om att gilla det för det är den mest populära sockbeskrivningen på Ravelry, med över 25000 projekt. Numera finns beskrivningen också på svenska.

Jag har använt stickor 2,25 och jag lade upp 60 maskor.


Så jag är givetvis nöjd med mina hermionestrumpor. Men nu kommer vi till den mest intressanta biten: Hur slitstarka är ett par strumpor utan syntet? Jag drar på mej mina nya strumpor och återkommer när jag har provat. Men det är några tankar jag vill dela redan nu.

Jag har stickat säkert 100 par strumpor och sockor de senaste 10 åren. De allra flesta i 'riktigt' sockgarn, såsom Fabel eller Opal. Alltså superwashbehandlat garn med ull och polyamid. En del har varit mer eller mindre outslitliga. Men andra par har inte tålt att slita på särskilt mycket. –Konstigt att det är skillnad när det är samma garn, men så tycker jag att det är.
På senare år har jag stickat både strumpor och sockor i egenspunnet garn, alltså garn utan konstfiber. En del har ganska fort fått hål, som jag dock har lagat, och sedan har de hållit ett bra tag till. Garnet filtar sej och sockorna blir ännu skönare efter lagning. Men sedan har några riktiga evighetsstrumpor. Mina Radnor-sockor har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. De var lite stickiga till att börja med, men jag hade dem på mej så gott som varje dag förra vintern, och de är ännu hela. De har bara blivit skönare och skönare ju mera jag använder dem. Jag råkade dessutom tvätta dem i 60°, de filtade sej och krympte, men jag lyckades töja ut dem och fortsätta att använda dem.


Inte så vackra längre, men väldigt sköna och ännu hela!

Nu tror jag inte att mina nya merinosockor kommer att vara lika slitstarka, men det ska bli spännande att se hur de tål slitage.

Jag tror nämligen att vi har blivit lite vilseledda när det gäller sockgarner. I stället för att välja ut ull som ger slitstarka sockor, kör fabrikanterna med sin vanliga ull, men blandar in polyamid eller nylon. Det blir enklare för dem och antagligen är konstfiber billigare än äkta vara.

När mina sockor i ren ull har tjänat ut, efter att ha blivit lagade några gånger, kan jag med gott samvete lägga dem på komposten, de har inte bidragit till att öka mängden plast i vår värld.

onsdag 26 september 2018

Halvvantar med ordensfly

av Charlotte Wiking

Det är väl lite sent att sätta upp insektshotell, men det passar så bra med både färgen och motivet på dessa halvvantar.

 

Beskrivningen är gjord av en av mina nya idoler i stickvärlden Erica Heusser.


Modellen heter 'Underwing mitts', på svenska heter den vackra fjärilen ordensfly. Förutom fjärilen finns det också en bård med månens faser på vantarna.


Jag visste genast att jag ville sticka de här första gången jag såg dem. Och efter en djupdykning i restgarnslådan kom jag upp med några små nystan av Fine Tweed från Rowan. Det vita garnet är mitt eget handspunna. De var riktigt roliga att sticka och jag blev mycket nöjd med resultatet. De har legat till sej sedan tidigt i våras i väntan på att en speciell, nattflyälskande person skulle fylla år.

fredag 14 september 2018

Sparvar och finkar....

av Charlotte Wiking

Nu närmar sej hösten, min favoritårstid. När frukten mognar och luften är klar. Och inte minst är det den tiden när man får ta på sina stickade tröjor och mössor.
Förra veckan stickade jag mej en ny mössa, som jag vill berätta om här.

I våras var min dotter i USA. Med sej hem hade hon en del roliga garner som jag länge önskat. Quince&co är ett amerikanskt varumärke vars garner jag tittat länge på. Det är många vackra tröjor som jag sett uppstickade i deras olika garner. Att sedan garnerna är uppkallade efter fågelarter gör det hela ännu mera lockande för mej.
Så jag blev väldigt glad att få två härvor 'finch' i färgerna 'birds egg' och 'storm'.


Jag hade sedan länge tittat på den här mössan, med det passande namnet 'passerine'. Pilfinkar och gråsparvar är två av mina särskilda favoriter i fågelvärlden, och de tillhör just släktet Passer.

Garnet är helt fantastiskt att sticka med. Det är elastiskt och det är väldigt lätt att sticka jämnt – så länge man håller sej till slätstickning. Jag skulle gärna sticka en hel tröja eller kofta i det här garnet. Men se vad som hände när jag skulle sticka med två färger. 


Det är väldigt långa flotteringar, så jag var tvungen att binda trådarna på baksidan. Jag trodde att ojämnheterna skulle jämna ut sej när jag tvättade mössan. Men icke. Jag var väldigt noga med spänningen när jag stickade, men garnet betedde sej nästan som bomullsgarn när jag försökte blocka det.  
Jag tycker inte att detta är ett stort problem, jag är väldigt glad för min nya mössa, men jag kan inte låta bli att fundera på hur jag skulle kunna få tvåfärgsstickningen att se jämnare ut. Någon som har en idé?


Några tankar om beskrivningen, som är på engelska. Klar och tydlig och med ett diagram för sparvarna. Jag lade till en extra fågel och tio maskor, eftersom beskrivningen gav en mössa med 50 cm i omkrets. Det skulle blivit alldeles för litet för mitt stora huvud. 
Jag stickar gärna flera sparvmössor, fast i ett annat garn. 

onsdag 5 september 2018

Tour de Fleece 2018 har gått i mål....

skrivet av Charlotte Wiking

.... och här är min skörd.


Det är en blandad kompott, mest tvåtrådigt och naturfärgat, men en del experiment och färgglatt. Jag tänkte presentera några av garnerna när jag tar fram dem och arbetar med dem.

Först ut är detta garn.
Ullen är från ett blandrasfår, jag tror finull och gotland. Väldigt lättspunnet, blir ett rustikt garn. Kanske inte merinomjukt, men fullt möjligt att göra mössor, vantar, sjalar med mera
 av. Jag hade en speciell tanke när jag spann detta. Jag ville göra en mössa med flätor, att ge till fårets ägare.


Därför tvinnade jag garnet tre-trådigt. Ett tretrådigt garn blir rundare jämfört med ett tvåtrådigt. Det gör att ett flätmönster framträder tydligare.


Det är ännu viktigare att göra en provlapp, när man stickar med handspunnet, än med köpt garn. Här är provlappen på gång. Precis den stickfasthet jag önskade och avsåg – 18 maskor/10 cm!


Och här är den färdiga mössan. 
Antler hat är ett gratismönster från Tincanknits. Liksom deras andra mönster i alla storlekar från bebis till stor vuxen. Bra skrivet, på engelska, och med ett diagram som gör stickandet enkelt. Antler betyder hjorthorn och visst kan man se den ståtliga hjorten i många upplagor på mössan!


Uppifrån ser man att minskningarna är gjorda på ett finurligt sätt, så att det liknar en blomma.


Det gick åt nära nog 80 gram.

torsdag 12 juli 2018

Ett garn blir till

Tour de Fleece rullar vidare. 
Vi postar våra framsteg på instagram och facebook, men jag tänkte göra ett längre inlägg om hur ett garn blir till.


Den här ullen kommer från får som bor hos Örtagårdens lamm, i Vollsjö, i Skåne. Raserna som ingår är Suffolk, Leicester, Gotland och Finull. Så här ser ullen ut när den är tvättad.


Vi kardar ullen med en kardmaskin, som vevas för hand. Syftet är att få bort skräp och eventuella tovor, samt att fluffa upp ullen så att den blir möjlig att spinna till ett jämnt garn. Beroende på hur ullen såg ut från början kan sett vara ett ganska krävande arbete både vad gäller tid och kraft. Med tanke på att arbetet görs för hand blir det i alla fall skonsamt för ullfibern i jämförelse med att behandlas maskinellt.


En korg full med mjuka, rena ullmoln. Redo att spinnas till garn.


Med hjälp av spinnrock eller slända spinns ullen till ett entrådigt garn. Nu bestäms grovleken på det färdiga garnet. Det är ett mycket avkopplande arbete att sitta vid spinnrocken och låta garnet bli till. Det här garnet ska sedan tvinnas till ett tretrådigt garn.


Efter tvinning ska garnet tvättas. Då 'sätter sej' tvisten och garnet blir mjukare och vackrare. Varma sommardagar som i dag, torkar vi helst garnet ute på en gren i syrenbusken.


Så här ser garnet ut när det är färdigt. Det är en lång, men oerhört givande resa innan vi kommit hit. Nu kan vi fundera på vad nästa steg blir. Kanske ska garnet färgas, ska vi sticka eller väva?


Nu vilar vi i alla fall inför nästa etapp i Touren, vi som spinner och de som cyklar i Frankrike. Vi samlar våra krafter inför morgondagens äventyr. Och solen går ner i nordväst....

söndag 8 juli 2018

Nu spinner vi loss! Tour de Fleece 2018

Hej till alla, det var länge sedan.
Nu tänkte vi i alla fall komma igång igen. Humlorna ska vara med i Tour de Fleece. Tour de Fleece löper parallellt med Tour de France och engagerar spinnare i hela världen.

Mitt första projekt är detta.
Nöbbelövsull som vi har färgat själv.


Här har jag sorterat ullen efter färg. Det är tänkt att bli ett tvåradigt sockgarn.


Ullen är kardad och klar att spinnas.


I den här ordningen kommer färgerna att komma på sockorna. Det lila garnet är tänkt till häl, tå och kanske mudd.


Och här är resultatet från dag 1.
Garnet till första sockan spunnet och tvinnat, liksom garnet till häl och tå.

I morgon kör vi igen!

måndag 2 april 2018

Vinterns sista par?

De här vantarna till yngste sonen har på något underligt sätt inte velat bli färdiga. Jag har haft en vante klar, men den andra har inte velat bli färdig. Jag har tänkt att vintern är snart slut. Det behövs inga nya vantar. Men snön fortsätter att fall, trots att vi är inne i april. Och sonen fryser ännu när han cyklar på morgnarna. Så påskens projekt blev att göra färdigt andra vanten.



Jag gillar egentligen inte den här modellen av vante med tumkilen i sidan. Fast den är ganska praktisk och lätt att sticka.

Beskrivningen hittade jag i 'Knitting with Icelandic Wool' och deras namn är handtak. Jag har följt beskrivningen helt när det gäller själva vanten och antal maskor, men ändrat litegrann på ytmönstret. Tänkte is och jord och skog och norrsken och högst upp stjärnor på himlen. Vantarna finns i en storlek, som passade bra till sonens herr-small-hand.
Garnet är som sig bör Lett Lopi. Ett garn som jag gillar mycket och därför har en hel kasse full med rester av. Vantarna blev som dubbla av mönsterstickningen och riktigt varma.

Nu hoppas jag trots allt att det inte ska behövas varma vantar så länge till!

måndag 5 februari 2018

Djupdykning i portugisisk Merinoull!

Ull är livet! Det tycker iallafall två vintertrötta garnhumlor. Vi har fått fantastiskt fin ull från fårägare här i Skåne och det värmer garnhumlornashjärtan att få arbeta med svensk ull.



Mycket av ullen som finns att köpa på nätet är från Nya Zeeland.Att beställa ull från andra sidan jordklotet strider helt mot vår omtanke om miljön.Men varför leta så långt borta?Vi ville vidga våra vyer och prova på att spinna ull från andra fårraser än de svenska men det skulle ändå vara ull på nära håll. Merinoullen är ju väldigt eftertraktat för att det är så mjukt, men var hittar vi det utan att det ska fraktas så långt?Vi inriktade  oss på de europeiska fårraserna. I Lissabon hittade vi ,Retrosaria Rosa Pomar, som säljer merinoull från portugisiska Merinofår. Då jag har ett portugisiskt ursprung kändes det väldigt roligt att testa den ullen och kunna arbeta med båda den svenska och den portugisiska ullen. Men hur är då den ullen?


De portugisiska Merinofåren har funnits i  mer än 500 år och dess ull skiljer sig en del från den "vanliga" merino. Den är på 25 microns och har en stapellängd mellan 5 cm och 12,5 cm.Det som är utmärkande för den här ullen är dess spänstighet. Den har många likheter med den franska ullen Ramboullie, som också är väldigt spänstig och grövre än Merino generellt.Vi ska spinna och sticka med den och återkommer  med mer info om hur den känns och vad den kan tänkas passa till.

Den bearbetas utan några kemiska tillsatser, i några fårfarmar i Alentejo i södra Portugal. Fåren lever ett gott liv och vi får go,varm och gosig ull.