Mera får! Badger Face Welsh Mountain Sheep

Det är roligt att flera personer uppskattat vad jag skrev om min ull-låda och Balwenfåret. Även om man inte spinner är det ju intressant att veta lite om olika ullsorter.

Jag grävde i min ull-låda och fick fram den här ullen. Rasen heter Badger Face Welsh Mountain Sheep, vilket på svenska skulle bli 'grävlingsansiktefår från Wales' berg'. Varför fåret fått detta något krångliga namn förstår man när man ser ett porträtt. Rasen tillhör en grupp av får med urgamla rötter, som utvecklats i Wales dalgångar. 

Den används för att korsa in i andra raser. Rasen har en god härdighet och uppges ge ett gott kött. 

Det verkar inte som ullens kvalité är något som man prioriterar. The Fleece and Fiber book, som jag ofta konsulterar i ullfrågor, verkar inte heller anse ullen som värdefull. Något prov var på gränsen för att kunna användas till tröjor. Men annars verkar det som mattor och liknande är det ullen kan användas till.

En bild från en fårutställning. Här kan man se de två olika färgvarianterna som rasen innehåller. Vill du se fler får kan du titta på rasföreningens hemsida, här.

Så har det alltså blivit ytterligare en ruta, den med den ännu inte fästa tråden, i min rasfilt. 

Det var en riktig utmaning att spinna denna ull. Jag tror att jag fick ull från en del av fällen som man vanligen inte använder. Ullprovet visar en smålockig typ av ull, som oftast finns kring ansikte och ben. Den var svår att karda och därmed svår att spinna. Jag fick i alla fall tillräckligt med garn för en ruta i filten

Här är ett exempel på vad man kan göra med sitt handspunna garn. Jag har stickat varma ullvantar till barnbarnet, 4,5 år. Beskrivningen finns i Votteboka av Jorid Linvik.

Garnet är tvåtrådigt. Ullen till det röda garnet köpte jag här, och den vita ullen har jag fått av en granne.

Hönsavantar och hopp om vår

Efter nästan tre år – mina Hönsavantar är färdiga! 

Varför tar det så lång tid att sticka ett par vantar?

Det beror på dålig planering.

Jag grävde bland restgarnerna och hittade ett garn som verkade passa i grovlek. Började sticka. Upptäckte snart att garnet var alltför tunt för stickorna, men valde att bortse från detta. När det inte stämmer är det inte så kul att sticka som när allt fungerar perfekt. 

Jag gillar mönstret och ville gärna ha ett par vantar så jag fortsatte att sticka. Resultatet blev ett par för stora, sladdriga vantar. Och det är nu det blir riktigt fel. För nu ska det broderas. Näbbar och kammar, med rött garn. Jag är ingen mästare på maskstygn, även om jag blivit bättre med träning. Det är svårare att brodera på ojämna, sladdriga maskor! Så då fick vantarna ligga i skämskorgen.

Häromdagen frös jag om händerna och kom att tänka på vantarna, och bestämde att göra dem färdiga. Oavsett hur de ser ut värmer de i alla fall. Broderade och tvättade. Efter badet slappnade garnet av och vantarna blev ännu större och sladdrigare. Jag kunde faktiskt inte använda dem.

Nu fanns det inget att förlora, in med de våta vantarna i torktumlaren, tillsammans med en frottéhandduk. Gläntade på luckan var femte minut. Efter sådär 20 minuter hade vantarna filtat ihop sej till perfekt storlek.

Det bästa med det här projektet är faktiskt att det har tagit så lång tid!!! Jag tycker ofta att min stickning inte utvecklas. Jag går lite på tomgång, även om jag medvetet försöker utmana mej själv. De här vantarna och mitt förhållningssätt till dem får mej att se att jag fortfarande lär mej saker. Numera hade jag rivit upp om jag inte var nöjd, och hittat garn och stickor som passade bättre.
Jag vågade kasta in vantarna i torktumlaren, för vad är det värsta som kan hända?

Från ett misslyckat projekt till ett jag är nöjd med.😊

Dessa hittade jag i rabatten för några dagar sedan. Det kommer varmare och ljusare dagar!

En låda full med ull

God fortsättning på 2019, det hoppas jag på för alla. 

Jag hoppas på att det goda och omtänksamma får vara det som präglar detta nya år!

Och så hoppas jag på mycket hantverk, mycket ull och mycket stickning, vävning och allt annat trevligt.

2018 avlutades i ullens tecken. Det kom ett paket från dottern och hennes pojkvän. De bor i England och firade sin jul där, men skickade en klapp med paket. En låda full med ull! Olika spännande engelska raser, sådana som inte finns att köpa i handeln. Så var helgen räddad för min del. 

Vi har ett drygt tiotal inhemska fårraser i Sverige, men i England har i stort sett varje dalgång sin egen speciella ras. Därför finns det ett stort antal fårraser och därmed ullsorter att utforska.

Jag började med den största påsen. På den står det Balwen. En härlig, mörk chokladbrun färg är det som först fångar uppmärksamheten. Lite solblekta toppar bidrar till att ge ullen liv.

Jag läser i Boken om Balwen.

Rasen kommer från en dalgång i Wales. Den används mest som köttras. Den är medelstor och härdig. Trots detta var rasen nära att dö ut under den hårda vintern 1947. Endast en bagge och några tackor överlevde, och det är från dessa djur dagens balwen-får stammar. 1987 bildades The Balwen Sheep Society. Rasen ökar sakta i antal men anses ännu som sällsynt och sårbar.

Enligt samma källor anses ullen mindre värdefull. Den är ofta grov och full av dödhår. Den påsen jag fick är dock annorlunda. Fibrerna är mjuka och längden runt 10 cm. Det fanns en del grova hår, men de försvann när jag kammade ullen. Den var lätt att spinna. Det mest fantastiska är den djupt bruna färgen.

Nu har jag ännu en ruta i 'ras-filten', där jag stickar in en ruta från varje ras jag provspinner.