Tre par sockor

 I dag blev det inget stickkafé, mannen testade positivt, och då vill jag inte utsätta någon för risken att jag skulle smitta. Så det blir lite sockprat på bloggen i stället.

Först är två par strumpor, stickade i två av mina favoritgarner. Det övre paret är stickade i Mondime från Retrosaria. Detta är det garn jag gillar bäst när det gäller strumpgarner av 100% ull. Jag har stickat flera par till mej själv, och jag tycker att de håller lika bra som flera av garnerna med polyamid. De är jättesköna att ha på sej dessutom. 

Undre paret är av ett garn med polyamid: Signature 4 play från West Yorkshire spinners. Garnet innehåller 35% bluefaced Leicester ull och 25% polyamid. Detta garn använder jag gärna till strumpor som ska ges bort. Jag gillar hur de känns och det finns många färger. Speciellt roligt att man hämtat inspiration från fågelvärlden. Den här färgen heter 'Blue Tit', alltså blåmes. På etiketten rekommenderas stickor 3,25 mm. Det tycker jag är alldeles för grovt till strumpor, så jag har använt 2,5 mm.

Här är ett par sockor i et garn som överraskade mej positivt. Socki från Adlibris. Med tanke på det låga priset hade jag förväntat mej ett sämre garn. Nu har jag förvisso inte provat hur slitstarkt det är, men det känns trevligt att sticka med. Om man inte står ut med sockor som inte är likadana är det inget bra val, eftersom hela nystat är en rapport. Sockorna är stickade på 3,0 mm stickor, 48 maskor.

Alla sockorna är stickade efter samma 'recept'. Nerifrån och upp, med Fish-Lips-Kiss-Heel. Denna häl gör att man undviker hål när man stickar hälen. Och hälen stickas i ett, utan att man behöver skarva garnet. För min fot passar denna häl bra, men har man hög vrist kan det bli trångt över densamma. Då passar modellen med hällapp och kil bättre.

Kurs i spånad 1 februari

Första spinnträffen för året ägnade vi åt att repetera hur man gör 'Andean plying'. Lite pilligt att få till först, men väldigt användbart och enkelt när man kan. Klicka här så kommer en film om hur det går till.

Sedan hjälptes vi åt att göra lite fininställning på en Ashford kardmaskin. Någon tvinnade, andra kardade och snart var det dags för paus.

Efter kaffet var det dags för dagens teori. Vi pratade om islandsfår.

Islandsfåret hör till gruppen kortsvansfår, precis som våra nordiska lantrasfår. De första fåren kom till Island med vikingarna på 900-talet. Därefter bestämdes att inga nya får fick komma till ön. Detta har gjort att de isländska fåren har utvecklats utan inblandning av andra raser sedan dess.

Islandsfåren har en speciell gen som gör att de får många lamm. Upp till sex lamm per tacka förekommer.

Tidigare hölls fåren på Island i stor utsträckning för mjölken, men numera är det köttet och ullen som är det viktigaste.

De isländska fårens fällar är dubbla. Täckhåren sitter ytterst och skyddar fåret från regn och kyla. De kallas på isländska tog. Bottenullen är mjuk och tät och kallas thel. Ullen fälls naturligt, men numera klipps den oftast.

Bottenull och täckull kan spinnas var för sej eller tillsammans. I Lett Lopi är båda ullkvaliteterna spunna tillsammans.

Ullen kommer i många olika färger. Vit, brun, grå, svart och olika blandningar. Huvudet och benen saknar ull. Både baggar och tackor har horn.

Stapellängd 4,5 - 45 cm. Fiberdiameter 19 - 31 micron.

Många är väl bekanta med garn från islandsfår genom till exempel Lett Lopi. Nu ska vi prova att spinna eget islandsgarn. Deltagarna fick 20 gram kardad islandsull med hem att spinna till nästa gång, som är tisdag 15 februari.