...inte just nu i alla fall. Det bidde en Emelie.
När jag var och rumsterade om i Lagret föll min blick på ett garn som jag verkligen fick lust att sticka något med genast. Garnet är Donegal Tweed som jag köpte senast jag var i Stockholm hos Litet Nystan. Från början var det tänkt att det skulle bli en barnkofta, men nu blir det en kofta till mig själv i stället. Det innebär att jag får köpa till några nystan, men det är ett senare problem.
Nu njuter jag av att sticka med ett härligt garn på stickor som får det hela att flyta fram så fint. Stickorna är Hiva-Hiya sharp, som jämte Karbonz är mina absoluta favoriter numera. Jag inser mer och mer hur viktigt det är, både för själva stickupplevelsen och för det färdiga resultatet, att man väljer stickor som passar såväl garn som ens eget sätt att sticka. I detta fallet passar Hiya-Hiya bra eftersom det finns ett spetsparti på Emelies framstycke, men även för att garnet glider alldeles lagom mot stickorna.
Jag stickar den längsta modellen av de tre som finns i beskrivningen och jag har kommit till stället när jag ska börja minska för midjan. Beskrivningen anger att minskningarna ska vara i sidan men jag har bestämt mig för att flytta dem till fram- respektive bakstycke, eftersom jag tycker att det blir bättre passform så.
Jag har stickat Emelie en gång förut. När jag tittar på den föregående ser jag att jag missförstått diagrammet till spetsen. Det blev bra ändå, men det ska bli roligt att göra en som är i enlighet med hur det var tänkt.
Det börjar bli dags för lunch. I dag blir det fisksoppa och till efterrätt nyplockade hösthallon från trädgården. Den här årstiden har många fördelar!
