Betning

 Man betar garnet innan man färgar det. Detta gör man för att färgen ska fästa bättre och hålla sig längre. Förut användes miljöfarliga kemikalier som olika metallsalter och kromsyrat kali med mera. På 1970-talet när jag lärde mig växtfärgning reflekterade jag inte så mycket över detta, men senare har jag insett dess negativa miljöpåverkan. Därför har jag inte växtfärgat därefter.
Nu har jag lärt mig att det inte är nödvändigt att använda miljöskadliga kemikalier för att växtfärga.
Det finns en del växter som innehåller betningsmedel naturligt. Te, vin, ekollon, granatäpplen är exempel på färgväxter som innehåller tanniner och som inte behöver ytterligare betning. Färgar man med växter som inte innehåller tanniner kan man använda alun, som är en ganska snäll beta, och som man använt som konserveringsmedel. Vi har provat med att minska mängden alun till hälften eller 25% av mängden i receptet och det har gått bra.

Här betas garnet med alun före färgning. Man kan beta många härvor samtidigt och spara dem för framtiden.

Här torkar härvorna efter betning.

Man kan också beta garnet genom att använda olika material på kärlet som används för färgning. Grytor av järn, koppar, aluminium gör att färgtonen förändras.

Här är exempel på hur färgen kan förändras genom att använda olika färgningskärl. Färgväxten är avocadokärnor, och garnerna har färgats i aluminiumgryta, järngryta och rostfri gryta.

Genom att förändra pH i färgbadet kan man också få nya färger. Vi har använt vanliga hushållskemikalier såsom bakpulver och vinäger.

Jag återkommer om olika sätt att färga och olika färgväxter.

Ps. Butiken är påfylld med flera projektväskor.