Babyfilt i alpacka

När jag var liten flicka hade jag en filt. Det var min mormor som hade vävt den. Entrådigt, grått ullgarn i varpen och med inslag av ett blåaktigt, grönt garn. Den var ganska glest vävd, i tuskaft och i ändarna var varpen knuten till fransar. Den filten var med jämt. I soffan, när vi tittade på Hylands hörna och åt grillad korv. När vi åkte långt i bilen och jag låg i baksätet och såg på telefonledningarna som for förbi utanför fönstret. I sängen, när jag hade ont i halsen och frös om fötterna. Den blev tunn och sliten och min mamma sydde in lagningstrådar som förstärkning.

Jag minns hur den kändes, lite sträv men ändå mjuk. Hur den luktade, liksom hemma. Det var därför den var så bra att ha med när man var borta. 

Jag minns att jag tänkte att det var konstigt att den kunde vara så varm, när den var så gles och lätt. Nu förstår jag att den var av ull.

Mina egna fyra barn fick ingen filt, däremot fick de vars ett litet lapptäcke som jag sytt. Men till lilla nya barnbarnet blev det en stickad filt.

Jag tycker att den ser ut som en tapet från 60-talet, med sin grafiska form. Mannen associerade till havet, en krabb sjö, fiskformer.

Garnet är alpacka. Ull från svenska alpackor som spunnits i Skåne, hos Alpaca of Sweden. Garnet är tvåtrådigt och mycket mjukt. Det är inte absolut jämnt, men det blir fint, levande. Det innehåller ganska mycket lanolin, vilket jag gillar.

Mönstret hittade jag hos Pickles. I min version blev filten 60 * 120 cm stor och den väger 170 gram.

Jag använde stickor 5 mm.

Lite olika på fram- och avigsidan.

Just nu behöver barnbarnet nog ingen filt. Det är en riktigt varm sommardag i Skåne i dag. Men kanske kan den komma till glädje senare.